Nytt läsår och nya förväntningar!
Nytt läsår och en arbetskamrat mindre…
Glädje och sorg går hand i hand, sa min mormor.
Min allra första arbetskamrat på det här jobbet, finns inte längre kvar.
Han var ett stort stöd för mig, när jag som relativt nyexaminerad, påbörjade mitt arbete som datalärare på skolan. Jag hade då också ekonomiämnen och jag såg det självklart att samarbeta med företagen på orten. Han lärde mig allt om vilka företag som fanns här och vilka kontaktpersonerna var – en ovärderlig hjälp för mig som inte var härifrån. Han lyssnade och besvarade alla mina små och stora frågor. En riktig mentor alltså – fast inte på papperet och med ersättning.
Till sommaren skulle han sluta arbeta och njuta av sina pensionsår. Så blev det alltså inte.
Jag är oerhört ledsen för att han inte fick lov att njuta fria år i skog och natur tillsammans med sina nära och kära. Det är ingen självklarhet att få leva…. Tack, för det du gjort för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar