Läste en insändare skriven av en gymnasieakademiker som tycker sig, som just akademiker, vara värd mera pengar vid löneförhandlingar än andra lärare. Han vill tillhöra ett lärarlag som har samma ämnesinriktning, där ämnet kan utvecklas så att det bäst gagnar eleverna. Han tycker sig vara ”systemets fånge”, när han måste ingå i ett arbetslag där karaktärsämneslärare ingår. Jag undrar om karaktärsämneslärarna också tycker sig vara systemets fångar, när de måste jobba tillsammans med teoretiker som aldrig mött verkligheten? Eller - kanske de pga av sin verklighetsförankring, inser att ju fler kompetenser ett lärarlag har, ju större blir framgångsmöjligheterna för eleverna?
Man blir både upprörd och ledsen av sådana insändare, som enligt min åsikt, visar på en konstig människosyn och förståelse för uppbyggandet av vårt tids samhälle. Att tillhöra ett lärarlag där alla lärare är utbildade inom samma ämne, gör att man till största delen går runt i en cirkel och trampar i varandras fotspår. Att tillhöra ett arbetslag med många olika professioner, innebär att man hela tiden utvecklas. Nya kunskaper och insikter läggs till det man redan kan och nya verklighetskartor formas hela tiden. Verklighetskartor som blir alltmer detaljerade och ger en större förståelse för komplexiteten av att vara människa och verka som människa i samhället. Den insikten är viktig att kunna visa på i arbetet med eleverna.
Med detta sagt vill jag inte alls förkasta vikten av att också ingå i ämnesträffar, för det har också sin betydelse för kunskapsutvecklingen i det egna ämnet. Men vad skall ligga till grund för lönen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar