Just nu läser jag boken Skolekologi (Sarason). Hur skall man få syn på skolkulturen? Sarason menar att det finns regelbundenheter i både miljön och beteendet, som är bra att upptäcka när man vill förändra skolan. Han tipsar om att tänka sig en varelse från yttre rymden som iakttar uppifrån utan att förstå talet/språket. Varelsen räknar sådant den ser och försöker, utifrån de mönster som då skapas, förstå och tolka det insamlade. 5 dagar i ett hus med fler små människor än stora människor och 2 dagar är huset tomt. De mindre människorna sitter och en stor står upp. Alla går ut ur de små rummen med en timmes intervall osv.
Varför ser det ut så? Och varför finns det ett rum där man springer och hoppar omkring och ibland kastar en boll? Varför skriver man siffror varje dag hela skolgången?
När vi vill göra förändringar i skolan, vill vi då ändra på de regelbundenheter som råder eller ska det nya existera vid sidan av det som redan finns?
Nya läroplaner och mer kunskapskrav på skolan ger kanske ingen förändring, om inte också miljön och förhållanden mellan lärare och elever utvecklas. Fast då behöver vi anta en utomjordings objektiva ögon, annars upptäcker vi inte det som vi är vana att se! Vi är allt för påverkade av skolmiljön, strukturer, traditioner och ideologier. Så har jag i alla fall förstått att Seymour Sarason menar.
Kommer att tänka på rumpnissarna i Ronja Rövardotter som undrade: ”Våffå dådå? Våffå ä dä på dätte vise? Varför kan vi inte allihopa i skolan säga så och ifrågasätta alla gamla strukturer och kulturer som tycks leva vidare av gammal ohejdad vana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar