Idag har jag varit med om ännu en presentation av ett projektarbete.
En riktig rysare! Ja – man ryser liksom när något är så där riktigt, riktigt bra som eleverna presterar! I filmen ”Drömmen om att flyga” får man under 45 minuter hela flygets historia presenterad för sig i vackra bilder, dramatisk musik och en behaglig berättarröst. Ett arbete som endast kan presteras av en person som är mycket flygintresserad, historieintresserad, teknikintresserad, bildintresserad och musikintresserad, samt har förmågan att knyta ihop alla dessa områden till ett verk som blir en upplevelse för oss alla som kom och såg, hörde och lärde. Förutom elever i årskurs 1 och 3, elevens handledare och jag, var där endast en ytterligare lärare. Återigen kan man fundera över, hur tid prioriteras i vårt jobb.
Kursen Projektarbete är ju på 100 p, vilket skall motsvara ungefär 100 klocktimmars arbete. När jag frågar eleven om hur många timmar han lagt ned på sitt arbete uppskattar han det till 250-300 timmar. Filmen skulle kunna säljas till varenda skola, som vill ta upp flyghistoria i en kurs.
Jag säger tack, tack, tack till eleven och lycka till i framtiden! Och – alla ni som inte tog er tid (eller vad det nu beror på att ni inte kom), ni missade verkligen något som var värt att lägga 45 minuter på!
söndag 31 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
G = kunskapsvärde?
Jag var sjuk igår. En konstig ”sjuka” där jag bl a inte kunde hosta, för då kändes det som bröstet skulle gå sönder. Ett dygn när jag nästan trodde det skulle bli ”akuten nästa” – och sedan är man igång igen som om nästan ingenting har hänt!!
Jag tror att det är arbetssituationen på jobbet som kan ge sådana här reaktioner. Det är helt orimlig arbetsbörda för både lärare och elever nu. Jag upplever en markant försämring detta läsårsslut, jämfört med andra. Det hänger ihop med kravet att ingen elev skall ha IG i någon kurs! Kravet ligger förstås på eleverna, men kanske i ännu högre grad på lärarna just nu. Det är orimliga krav på både elever och lärare. Vi stressar också eleverna till att bli sjuka. Visst finns det elever som kan tyckas varit för lata under läsåret och inte gjort sitt bästa och därmed själv har försatt sig i denna situation. Men – att de skall göra ”allt” de inte gjort de sista veckorna på terminen, fungerar inte heller. Det är väl ingen idé att sätta eleverna på ytterligare prov och tro att de denna gång skall klara det. Det är ju undervisningen de inte tagit åt sig och det är då nödvändigt med ytterligare personligt stöd av lärare som de behöver. Några kan läsa in det tappade själva, men långt ifrån alla kan det. Tiden för det personliga stödet är begränsat för läraren och den onda cirkeln är igång.
Naturligtvis vill jag inte att en enda av eleverna i mina kurser skall få ett IG, men ibland är det, det rätta betyget att sätta. Det kan vara flera orsaker till att inte den tillräckliga kunskapen, som kurskriterierna för betyget G har uppnåtts. Har arbetet inte lyckats under ett helt läsår, så är min uppfattning, att kunskapen inte kan byggas upp i nämnvärd omfattning under de sista stressande veckorna i skolan. Det blir ett arbete för systemets skull; något har gjorts som kan bockas av och betyg kan sättas. Men – jag hävdar – att därmed är det inte självklart så att eleven lärt något mer – och – värdet på ett G blir ett systemvärde och inte ett kunskapsvärde!
Är det dessutom en årskurs etta så genererar förfarandet en tyst kunskap, dvs – ”det ordnar sig på slutet men någon inlämningsuppgift som jag kan göra”.
Jag tror att det är arbetssituationen på jobbet som kan ge sådana här reaktioner. Det är helt orimlig arbetsbörda för både lärare och elever nu. Jag upplever en markant försämring detta läsårsslut, jämfört med andra. Det hänger ihop med kravet att ingen elev skall ha IG i någon kurs! Kravet ligger förstås på eleverna, men kanske i ännu högre grad på lärarna just nu. Det är orimliga krav på både elever och lärare. Vi stressar också eleverna till att bli sjuka. Visst finns det elever som kan tyckas varit för lata under läsåret och inte gjort sitt bästa och därmed själv har försatt sig i denna situation. Men – att de skall göra ”allt” de inte gjort de sista veckorna på terminen, fungerar inte heller. Det är väl ingen idé att sätta eleverna på ytterligare prov och tro att de denna gång skall klara det. Det är ju undervisningen de inte tagit åt sig och det är då nödvändigt med ytterligare personligt stöd av lärare som de behöver. Några kan läsa in det tappade själva, men långt ifrån alla kan det. Tiden för det personliga stödet är begränsat för läraren och den onda cirkeln är igång.
Naturligtvis vill jag inte att en enda av eleverna i mina kurser skall få ett IG, men ibland är det, det rätta betyget att sätta. Det kan vara flera orsaker till att inte den tillräckliga kunskapen, som kurskriterierna för betyget G har uppnåtts. Har arbetet inte lyckats under ett helt läsår, så är min uppfattning, att kunskapen inte kan byggas upp i nämnvärd omfattning under de sista stressande veckorna i skolan. Det blir ett arbete för systemets skull; något har gjorts som kan bockas av och betyg kan sättas. Men – jag hävdar – att därmed är det inte självklart så att eleven lärt något mer – och – värdet på ett G blir ett systemvärde och inte ett kunskapsvärde!
Är det dessutom en årskurs etta så genererar förfarandet en tyst kunskap, dvs – ”det ordnar sig på slutet men någon inlämningsuppgift som jag kan göra”.
måndag 25 maj 2009
Kursen Projektarbete
Ikväll har jag brottats med den svåra uppgiften att sätta rätt betyg på kursen Projektarbete 100 p. Det som gör det komplicerat är när elever väljer att genomföra kursen Ung företagsamhet 100 p som projektarbete. Det blir två kurser som skall gå hand i hand, så att säga. Till sist skall två betyg också sättas. Ett i kursen Projektarbete 100 p och ett i kursen Ung Företagsamhet 100 p.
Jag läser och analyserar loggböcker, jag läser och analyserar projektrapporter, jag läser och analyserar betygskriterier. Därefter försöker jag para ihop detta med hjälp av ett system av siffror. Skriver siffror för olika betygskriterier och skriver dessa siffror i rapportmarginalen, där jag tycker mig hitta det som menas. Försöker sedan se och förstå arbetenas värde utifrån kursplanen. Det tar tid, både i praktiskt arbete och i reflektion. Det praktiska arbetet tar kanske några timmar och reflektionen tar dagar, ibland veckor.
Jag tror att jag är ganska ”hård” i mina krav – det verkar så när jag diskuterar med UF-läraren. Hon försöker få mig att jämföra med "många andra arbeten". En del elever som väljer så här, kan inte skriva en rapport såsom det är tänkt, säger hon. Men – de kan ju andra delar väldigt bra. Jo, men för kursen Projektarbete 100 p har jag 10 h för första eleven i ett projekt och 5 h för de andra eleverna i gruppen. Den förutsättningen gör att man i hög grad måste lita på loggböcker och rapporter som underlag vid betygsättning. De blir viktiga redskap.
Vid ”vanliga” projektarbeten är man också mer accepterad av eleverna som handledare och får därför mer spontan information från dem. I sådana här kombinationer med Projektarbete och Ung Företagsamhet, har eleverna svårt att förstå och uppleva att de gör annat än kursen Ung Företagsamhet, för där har de ju 90 lärarledda lektioner med UF-läraren. Jag har full förståelse för att det inte kan kännas motiverat att ha två handledare, när man upplever sig bara ha en kurs.
Imorgon när jag åter tittar på mina tagna beslut idag och vad jag grundat det på, kommer jag säkert att känna att jag faktiskt satt alldeles rätt betyg. Det brukar vara så. Som en extra säkerhet diskuterar alltid UF-läraren och jag betygen tillsammans i de båda kurserna. Det gör att det blir ännu säkrare. Men – ett tidskrävande arbete är det – precis som allt annat vi gör inom skolans värld!
Jag läser och analyserar loggböcker, jag läser och analyserar projektrapporter, jag läser och analyserar betygskriterier. Därefter försöker jag para ihop detta med hjälp av ett system av siffror. Skriver siffror för olika betygskriterier och skriver dessa siffror i rapportmarginalen, där jag tycker mig hitta det som menas. Försöker sedan se och förstå arbetenas värde utifrån kursplanen. Det tar tid, både i praktiskt arbete och i reflektion. Det praktiska arbetet tar kanske några timmar och reflektionen tar dagar, ibland veckor.
Jag tror att jag är ganska ”hård” i mina krav – det verkar så när jag diskuterar med UF-läraren. Hon försöker få mig att jämföra med "många andra arbeten". En del elever som väljer så här, kan inte skriva en rapport såsom det är tänkt, säger hon. Men – de kan ju andra delar väldigt bra. Jo, men för kursen Projektarbete 100 p har jag 10 h för första eleven i ett projekt och 5 h för de andra eleverna i gruppen. Den förutsättningen gör att man i hög grad måste lita på loggböcker och rapporter som underlag vid betygsättning. De blir viktiga redskap.
Vid ”vanliga” projektarbeten är man också mer accepterad av eleverna som handledare och får därför mer spontan information från dem. I sådana här kombinationer med Projektarbete och Ung Företagsamhet, har eleverna svårt att förstå och uppleva att de gör annat än kursen Ung Företagsamhet, för där har de ju 90 lärarledda lektioner med UF-läraren. Jag har full förståelse för att det inte kan kännas motiverat att ha två handledare, när man upplever sig bara ha en kurs.
Imorgon när jag åter tittar på mina tagna beslut idag och vad jag grundat det på, kommer jag säkert att känna att jag faktiskt satt alldeles rätt betyg. Det brukar vara så. Som en extra säkerhet diskuterar alltid UF-läraren och jag betygen tillsammans i de båda kurserna. Det gör att det blir ännu säkrare. Men – ett tidskrävande arbete är det – precis som allt annat vi gör inom skolans värld!
söndag 24 maj 2009
Scherps forskning
Den här helgen har jag läst Scherps avhandling; Utmanande eller utmanat ledarskap. Rektor, organisation och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan.
Det är en totalundersökning, vilket betyder att undersökningens resultat kan sägas gälla generellt för alla gymnasieskolor i Sverige. Det är de 198 gymnasieskolor i Sverige som inte bytt rektor under en bestämd fyraårsperiod, som ingått i en kvantitativ undersökning. Rapporten börjar med en omfattande litteraturstudie, där tidigare forskning om undervisningsmönster, skolans organisation, skolledarrollen, styrning, skolutveckling, samhällsstruktur, skolkultur – ja, allt som kan beröra verksamheten skola, har han läst in sig på och beaktat inför sin egen undersökning.
På sidan 159 fastnade jag vid denna mening; ”Värdefulla perspektivskillnader kan behöva upprätthållas, om inte verksamheten ska drabbas av syrebrist och somna in.” Om en rektor jobbat länge på en skola och kanske dessutom har viss undervisning inbakad i sin tjänst, blir samsynen mellan lärare och skolledare stor och utvecklingskraften som ligger i perspektivskillnader går förlorade, skriver Scherp. För att utmana lärares föreställningar behöver skolledare upprätthålla ett utifrån-perspektiv och ett långsiktigt helhetsperspektiv på verksamheten.
För mig blir det här viktiga ord att få läsa i en forskningsrapport. Det man efter att ha läst Scherps avhandling, börjar reflektera över, är vilket ledarskap som finns på den egna skolan. Han beskriver hur rektorer kan vara serviceinriktade eller utmanande i sin interaktion med lärarna. För att rektorer skall våga och orka vara utmanande, behöver de ha en stark övertygelse om förändringens betydelse och villkor, samt ha stöd ”uppifrån”.
Han för också ett resonemang kring hur rektorer kan påverka undervisningen i riktning mot ett mer elevaktiva arbetssätt, men utan att lämna den gamla lärandemodellen där nya kunskaper läggs till de gamla – kvantiteten kunskap ökar. Kvalitativ ökning av kunskap kräver att undervisningen utgår från elevernas erfarenhetsvärld och inte från en ämnesindelad värld och att eleverna i högre grad producerar istället för konsumerar kunskap. Detta skapar en förändring i elevernas tankestruktur. Alltså – kan man förändra arbetssättet i skolan så att det ser ut att vara en utveckling – men bara blir något ytligt som inte berör själva grundföreställningen om hur man lär sig på ett mer effektfullt sätt.
Till detta hör förstås också vilket kunskapsintresse som ligger till grund för lärarnas reflektioner. Reflekterar de endast på metoder och tekniker eller utifrån en förståelse för elevers reaktioner och inlärningssvårigheter. Eller reflekterar man i ett tredje steg, dvs försöker förstå och ifrågasätta varför man själv eller skolan har en viss praxis och använder sig av en viss pedagogik.
Än en gång blir man varse skolans komplexitet - mycket mer finns att läsa i den här undersökningen – gör det du också!
Scherp skriver att fortbildning i form av delaktighetsstrategin skulle behövas organiseras på annat sätt. Lärare skulle kunna samlas kring angelägna utvecklingsområden i ”forskarlag” där man har tidsresurs och budget inlagt. Min egen tanke om arbetet kring ”digital kompetens” nästa år, har fått mer bränsle!
Scherp, H-Å. Utmanande eller utmanat ledarskap. Rektor, organisation och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan. Göteborg: Acta universitatis Gothoburgensis, 1998.
Det är en totalundersökning, vilket betyder att undersökningens resultat kan sägas gälla generellt för alla gymnasieskolor i Sverige. Det är de 198 gymnasieskolor i Sverige som inte bytt rektor under en bestämd fyraårsperiod, som ingått i en kvantitativ undersökning. Rapporten börjar med en omfattande litteraturstudie, där tidigare forskning om undervisningsmönster, skolans organisation, skolledarrollen, styrning, skolutveckling, samhällsstruktur, skolkultur – ja, allt som kan beröra verksamheten skola, har han läst in sig på och beaktat inför sin egen undersökning.
På sidan 159 fastnade jag vid denna mening; ”Värdefulla perspektivskillnader kan behöva upprätthållas, om inte verksamheten ska drabbas av syrebrist och somna in.” Om en rektor jobbat länge på en skola och kanske dessutom har viss undervisning inbakad i sin tjänst, blir samsynen mellan lärare och skolledare stor och utvecklingskraften som ligger i perspektivskillnader går förlorade, skriver Scherp. För att utmana lärares föreställningar behöver skolledare upprätthålla ett utifrån-perspektiv och ett långsiktigt helhetsperspektiv på verksamheten.
För mig blir det här viktiga ord att få läsa i en forskningsrapport. Det man efter att ha läst Scherps avhandling, börjar reflektera över, är vilket ledarskap som finns på den egna skolan. Han beskriver hur rektorer kan vara serviceinriktade eller utmanande i sin interaktion med lärarna. För att rektorer skall våga och orka vara utmanande, behöver de ha en stark övertygelse om förändringens betydelse och villkor, samt ha stöd ”uppifrån”.
Han för också ett resonemang kring hur rektorer kan påverka undervisningen i riktning mot ett mer elevaktiva arbetssätt, men utan att lämna den gamla lärandemodellen där nya kunskaper läggs till de gamla – kvantiteten kunskap ökar. Kvalitativ ökning av kunskap kräver att undervisningen utgår från elevernas erfarenhetsvärld och inte från en ämnesindelad värld och att eleverna i högre grad producerar istället för konsumerar kunskap. Detta skapar en förändring i elevernas tankestruktur. Alltså – kan man förändra arbetssättet i skolan så att det ser ut att vara en utveckling – men bara blir något ytligt som inte berör själva grundföreställningen om hur man lär sig på ett mer effektfullt sätt.
Till detta hör förstås också vilket kunskapsintresse som ligger till grund för lärarnas reflektioner. Reflekterar de endast på metoder och tekniker eller utifrån en förståelse för elevers reaktioner och inlärningssvårigheter. Eller reflekterar man i ett tredje steg, dvs försöker förstå och ifrågasätta varför man själv eller skolan har en viss praxis och använder sig av en viss pedagogik.
Än en gång blir man varse skolans komplexitet - mycket mer finns att läsa i den här undersökningen – gör det du också!
Scherp skriver att fortbildning i form av delaktighetsstrategin skulle behövas organiseras på annat sätt. Lärare skulle kunna samlas kring angelägna utvecklingsområden i ”forskarlag” där man har tidsresurs och budget inlagt. Min egen tanke om arbetet kring ”digital kompetens” nästa år, har fått mer bränsle!
Scherp, H-Å. Utmanande eller utmanat ledarskap. Rektor, organisation och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan. Göteborg: Acta universitatis Gothoburgensis, 1998.
torsdag 21 maj 2009
Hot och straff
Läser debattsidorna i den lokala tidningen. Vår egen professor, Mats Ekholm, som en gång också var skoldirektör, fräschar upp vårt minne om synen på hot och straff i skolan. I skollagen från 1649 kunde man läsa att ”skolans mål bl a är lärjungarnas förkovran i goda seder och kräver värdigt föredöme i goda seder och saktmodigt lynne hos läraren. Denne får icke utdela någon som helst bestraffning annat än i lugn sinnesförfattning; har han icke en sådan bör bestraffningen uppskjutas.” 1932 fördes så ett förslag fram om att kroppsagan skulle förbjudas i folkskolan. 1958 togs agan helt bort från skolan.
Hot och straff ger inga resultat, menar Mats Ekholm, och det har forskare förstått väldigt länge. Straff är ingen bra pedagogisk metod!
Äldre släktingar har berättat om hur barn fick lägga fram händerna på skolbänken, för att läraren skulle kunna slå med pekpinnen över dem. Pojkar blev luggade i håret, stå i skamvrån och en gång slogs ett barn över örat så det fick en hörselskada, har min svärmor berättat. Det finns människor som lever idag, som kan berätta om en skolvardag, där hot och våld från lärare var vanligt. Så främmande den tanken är för mig och min vardag!
Tänker ibland tillbaka till en liten episod från 1958 när jag gick i andra klass. Bänkarna i klassrummet stod i 5 raka linjer och jag satt i rad 5 näst längst bak. Fröken hade stor auktoritet och vi fick t ex inte ställa oss upp innan hon gav tillstånd. En skolklocka ringde när det var lunchdags. Den här speciella dagen när klockan ringde ställde sig pojken som satt bakom mig upp och jag följde efter. Vi hade räknat klart det vi skulle räkna och lagt ned räknebok, papper och penna i bänken. Så fick man absolut inte göra. Fröken blev jättearg. Vi skulle komma ned till hennes lärarbostad innan vi gick hem för dagen och be om ursäkt. Jag var jätte-jätte-rädd! Han var modigare och sa ”kom så går vi”. Alla tankar i världen cirkulerade runt i mitt huvud och jag visste med säkerhet att de hemma redan visste allt det hemska jag gjort.
När vi så stod framför frökens dörr och skulle be om ursäkt för att vi ställt oss upp vid bänken, innan hon sa att vi fick det, tog min skolkamrat på sig allt! Han sa att han ställt sig upp först och att jag då följt efter, när jag märkte det – alltså var allt hans fel och han bad så mycket om ursäkt för det och lovade att han aldrig skulle göra om det. Han var 8 år! Vilket mod han hade! Jag tror inte alls att det var för att han på något sätt ”var kär” i mig eller så, utan det hade med den miljö han växt upp i – utanför skolan. Hans ord tog udden av allt som mer kanske fanns att säga för läraren. Det blev liksom inget mer alls. Jo – så klart, visste de hemma att jag fått skäll för dåligt uppförande, men det gjordes inget stort av det. Sedan den dagen har jag beundrat denne pojkes mod och minns det gärna som något positivt och väl värt att minnas.
Annat var det förr – då var det disciplin i skolan som gällde! Eller hur!?
Hot och straff ger inga resultat, menar Mats Ekholm, och det har forskare förstått väldigt länge. Straff är ingen bra pedagogisk metod!
Äldre släktingar har berättat om hur barn fick lägga fram händerna på skolbänken, för att läraren skulle kunna slå med pekpinnen över dem. Pojkar blev luggade i håret, stå i skamvrån och en gång slogs ett barn över örat så det fick en hörselskada, har min svärmor berättat. Det finns människor som lever idag, som kan berätta om en skolvardag, där hot och våld från lärare var vanligt. Så främmande den tanken är för mig och min vardag!
Tänker ibland tillbaka till en liten episod från 1958 när jag gick i andra klass. Bänkarna i klassrummet stod i 5 raka linjer och jag satt i rad 5 näst längst bak. Fröken hade stor auktoritet och vi fick t ex inte ställa oss upp innan hon gav tillstånd. En skolklocka ringde när det var lunchdags. Den här speciella dagen när klockan ringde ställde sig pojken som satt bakom mig upp och jag följde efter. Vi hade räknat klart det vi skulle räkna och lagt ned räknebok, papper och penna i bänken. Så fick man absolut inte göra. Fröken blev jättearg. Vi skulle komma ned till hennes lärarbostad innan vi gick hem för dagen och be om ursäkt. Jag var jätte-jätte-rädd! Han var modigare och sa ”kom så går vi”. Alla tankar i världen cirkulerade runt i mitt huvud och jag visste med säkerhet att de hemma redan visste allt det hemska jag gjort.
När vi så stod framför frökens dörr och skulle be om ursäkt för att vi ställt oss upp vid bänken, innan hon sa att vi fick det, tog min skolkamrat på sig allt! Han sa att han ställt sig upp först och att jag då följt efter, när jag märkte det – alltså var allt hans fel och han bad så mycket om ursäkt för det och lovade att han aldrig skulle göra om det. Han var 8 år! Vilket mod han hade! Jag tror inte alls att det var för att han på något sätt ”var kär” i mig eller så, utan det hade med den miljö han växt upp i – utanför skolan. Hans ord tog udden av allt som mer kanske fanns att säga för läraren. Det blev liksom inget mer alls. Jo – så klart, visste de hemma att jag fått skäll för dåligt uppförande, men det gjordes inget stort av det. Sedan den dagen har jag beundrat denne pojkes mod och minns det gärna som något positivt och väl värt att minnas.
Annat var det förr – då var det disciplin i skolan som gällde! Eller hur!?
tisdag 19 maj 2009
Kompetensutveckling
Idag har jag varit på IT-lärarnätverksträff. Roligt och lärorikt! Vårt universitet har för något år sedan startat upp arbetet med att hålla ett nätverk av IT-lärare i länet igång. Syftet är skapa kommunikation mellan gymnasium och universitet och därmed också få fler elever till IT-utbildningar. När jag träffar alla dess kunniga datalärare får jag lära mig så mycket! Det är en mycket kunnig yrkeskår. Idag var det också en inbjuden föreläsare som höll en Mini-hacker-demonstration. Vi fick lära oss att aldrig spara lösenord i datorn och att en hacker med USB-minne på några sekunder kan hämta användarnamn och lösenord från min dator. Nätverket skall vara säkert, användarvänligt och billigt. Det är tre ben, men det kan bara ha 2 ben, så man får välja bort ett alternativ! Det går inte att säga att ens dator är helt säker, men man kan påstå att den är mer säker än grannens! 45 minuters demonstration och information av en till synes riktig ”hackare” får oss alla att inse att vår vardagliga miljö är allt annan än säker. Någon funderade på att gå tillbaks till papper och penna – men det kanske är lite väl drastiskt, för det var väl inte meningen att skrämma oss så mycket!
Nätverket stöds ekonomiskt av ”Teknikerjakten”, som också stödjer bra projekt som ökar antalet elever till naturvetenskapliga och tekniska program, samt till universitetet. Jag fick en hel del tips från andra skolor om roliga och intressanta projekt. Universitet skulle också gärna se att elever från gymnasieskolorna utnyttjade IT-avdelningens lab för lämpliga projektarbeten. T ex kan man i ett sådant lab som de har, titta på hur människor interagerar med olika sajter på nätet.
Speciella tjejdagar på universitetet tycker vi absolut skall fortsätta att ordnas och önskar också att det blir mer vanligt att både grupper och enskilda elever från oss kan få komma till universitet, samt att IT-studeranden på universitetet kan komma ut till gymnasieskolorna. Ett större samarbete som innebär ett givande och tagande från båda håll är önskvärt. Det är fortfarande så, att man måste jobba för att intressera tjejer för teknikutbildningar. Ett sätt är att låta dem träffa kvinnliga förebilder, under sådana här speciella dagar när killarna får vara kvar i skolan.
Det är viktigt med sådana här dagar, då man får en påfyllnad med idéer om förbättringar i skolan. Det finns sååå mycket roligt och intressant man kan göra och jag skall försöka sålla bland alla intryck och hitta något som kan passa vår skola och våra behov. Gärna tillsammans med skolans lärare på el-programmet som också var med på denna träff.
Nätverket stöds ekonomiskt av ”Teknikerjakten”, som också stödjer bra projekt som ökar antalet elever till naturvetenskapliga och tekniska program, samt till universitetet. Jag fick en hel del tips från andra skolor om roliga och intressanta projekt. Universitet skulle också gärna se att elever från gymnasieskolorna utnyttjade IT-avdelningens lab för lämpliga projektarbeten. T ex kan man i ett sådant lab som de har, titta på hur människor interagerar med olika sajter på nätet.
Speciella tjejdagar på universitetet tycker vi absolut skall fortsätta att ordnas och önskar också att det blir mer vanligt att både grupper och enskilda elever från oss kan få komma till universitet, samt att IT-studeranden på universitetet kan komma ut till gymnasieskolorna. Ett större samarbete som innebär ett givande och tagande från båda håll är önskvärt. Det är fortfarande så, att man måste jobba för att intressera tjejer för teknikutbildningar. Ett sätt är att låta dem träffa kvinnliga förebilder, under sådana här speciella dagar när killarna får vara kvar i skolan.
Det är viktigt med sådana här dagar, då man får en påfyllnad med idéer om förbättringar i skolan. Det finns sååå mycket roligt och intressant man kan göra och jag skall försöka sålla bland alla intryck och hitta något som kan passa vår skola och våra behov. Gärna tillsammans med skolans lärare på el-programmet som också var med på denna träff.
måndag 18 maj 2009
En vanlig dag på jobbet..
Jag var på jobbet kl 7.05 som de flesta dagar. Före kl 8 hinner jag ta reda på e-post, 100-talet spam som skall sorteras bort, svar från elever och kollegor som skall läsas och en del besvaras. Idag börjar inte första lektionen förrän 8.55 så jag har lite tid att rätta prov från i fredags – tror jag!
Men 8.10 ringer telefonen och det är från UF-mässan i Stockholm. Den bärbara datorn som skall användas vid presentationen av UF-företaget går in i viloläge var 5:e minut och eleven har inte behörighet att själv ändra på det. Många problem som skall lösas är unika, dvs man har inte varit med om det förut. Då börjar hjärnan att samla kunskapsbitar än här och än där, för att hitta en lösning, samtidigt som ett otal sorteras bort lika fort som de tänkts. Det slutar med att jag ger mitt administratörslösenord till eleven – det är ju förstås dödsstraff på och det har aldrig hänt tidigare. Men – vilken skada kan eleven göra 35 mil bort och har som sitt största mål för dagen, att vinna tävlingen om bästa UF-företag. Jag kan ju ändra mitt lösenord när jag lagt på luren. Vilken himla tur att jag faktiskt hade loggat in på den datorn, så den visste vilken viktig person jag är ;-)
Nu är det helt plötsligt bara 5 min kvar tills jag börjar första lektionen. Jag skall ha genomgång som handlar om ergonomi och då speciellt kopplat till datorarbete. Samma klockslag som lektionen slutar, alltså kl 10.00 skall jag vara på programarbetslagsmöte. Kommer 10 minuter för sent till diskussionerna om elever, kurser och behov av lärare inför nästa läsår. Får mig också som hastigast medskickat en kommentar om att ”det väl inte är nödvändigt att köpa officelicenser till alla nyinköpta datorer, vi måste väl ha från sådana som kasserats. Och förresten nedgraderar ju IT-enheten dem”. Jag svarar, att jag skall ta reda på hur det är med detta och återkomma. Man önskar att man var likt en dator ibland – bara trycka på ”sök” och så kom rätt information fram inom någon sekund.
Efter mötet står kollega utanför mitt rum och väntar på att jag skall installera ett program på hennes dator och lösa problemet med hennes försvunna topp-marginal i Word. Programmet är instalerat – när gjorde jag det föresten? Jo, det var nog strax efter UF-problemet och före lektionen. Men hur i hela världen har människan lyckats få bort marginalen? Jag kan verkligen inte komma på det, men får hjälp av min kollega som jag delar rum med. Han har varit med om problemet förut och hittar med musmarkören ett litet smalt ställe mellan övre linjalen och arbetsytan, där man kan välja ”visa/dölj marginal”. Det finns alltid något nytt att lära. Nu är klockan plötsligt 12.15 och jag måste få mat!
12.45 är det dags för individuell lektion med två elever. Den ene har varit sjuk i flera veckor och missat hela excelavsnittet i kursen och den andra har helt enkelt varit för lat för att lära sig, så han klarade inte godkänd-nivån på provet förra veckan. Han var tyvärr för lat för att komma idag också. Jag undrar hur han tänker att det skall lösa sig?
13.45 kommer elever som skall göra prov som de missat tidigare. Jag har förberett och loggat in på några datorer som ”provelever”. Jag gör så för att de skall kunna hämta och lämna prov på ett speciellt ställe på servern. Medan de ännu är kvar och gör prov kommer webbdesigngruppen. De droppar in lite pö om pö, allt eftersom de blir klara med andra lektioner. Alla gör ju olika saker och kan arbete mer flexibelt, både vad gäller tiden och innehållet. Kl 14.30 skall en elev presentera sitt arbete som han arbetat med hela terminen. Det är ett beställningsjobb på en webbsida som skall användas av en förening och där det skall finnas 3 olika nivåer på användare. Det är ett mycket avancerat arbete och presentationen är klar 16.00. Elevens kunskapsnivå ligger skyhögt över det som krävs i den här kursen. Men han har tagit sig an en utmaning och lärt väldigt mycket – jo, han säger så själv. Det är jag glad för förstås.
På väg mellan datasal och arbetsrum pratar jag med kollega som skall hjälpa mig med att lämna ut en lånedator till eleven som varit sjuk och behöver träna excel hemma under lovdagarna som nu kommer. Eftersom jag inte är på skolan imorgon och kan göra det själv, skall hon göra det när eleven kommer för nationellt prov. Tack för det!
Jag återkommer till mitt arbetsrum 16.15 och en annan kollega vill prata lite om mötet i förmiddags. Jag måste hinna plocka undan, registrera frånvaro, föra anteckningar om vilka elever som gjort prov idag, skicka mail till de elever som inte kom som det var bestämt och så ska aktivitetskorten för stegtävlingen skickas in också och arbetsbordet städas. Den ene medlemmen i min steg-grupp har inte lämnat in sitt kort. Jag måste skicka några mail för att få reda på varför och när sista datum är för att skicka in sammanställningen. Hinner med bussen 18.30 hem och somnar inom 5 minuter! 19.45 kliver jag in min lägenhet för lite kvällsmat, något socialt telefonsamtal och ett TV-program om hur pyramiderna byggdes.
Ja – så kan en dag se ut – är någon som vill yttra sig om att lärare inte gör något!?
Men 8.10 ringer telefonen och det är från UF-mässan i Stockholm. Den bärbara datorn som skall användas vid presentationen av UF-företaget går in i viloläge var 5:e minut och eleven har inte behörighet att själv ändra på det. Många problem som skall lösas är unika, dvs man har inte varit med om det förut. Då börjar hjärnan att samla kunskapsbitar än här och än där, för att hitta en lösning, samtidigt som ett otal sorteras bort lika fort som de tänkts. Det slutar med att jag ger mitt administratörslösenord till eleven – det är ju förstås dödsstraff på och det har aldrig hänt tidigare. Men – vilken skada kan eleven göra 35 mil bort och har som sitt största mål för dagen, att vinna tävlingen om bästa UF-företag. Jag kan ju ändra mitt lösenord när jag lagt på luren. Vilken himla tur att jag faktiskt hade loggat in på den datorn, så den visste vilken viktig person jag är ;-)
Nu är det helt plötsligt bara 5 min kvar tills jag börjar första lektionen. Jag skall ha genomgång som handlar om ergonomi och då speciellt kopplat till datorarbete. Samma klockslag som lektionen slutar, alltså kl 10.00 skall jag vara på programarbetslagsmöte. Kommer 10 minuter för sent till diskussionerna om elever, kurser och behov av lärare inför nästa läsår. Får mig också som hastigast medskickat en kommentar om att ”det väl inte är nödvändigt att köpa officelicenser till alla nyinköpta datorer, vi måste väl ha från sådana som kasserats. Och förresten nedgraderar ju IT-enheten dem”. Jag svarar, att jag skall ta reda på hur det är med detta och återkomma. Man önskar att man var likt en dator ibland – bara trycka på ”sök” och så kom rätt information fram inom någon sekund.
Efter mötet står kollega utanför mitt rum och väntar på att jag skall installera ett program på hennes dator och lösa problemet med hennes försvunna topp-marginal i Word. Programmet är instalerat – när gjorde jag det föresten? Jo, det var nog strax efter UF-problemet och före lektionen. Men hur i hela världen har människan lyckats få bort marginalen? Jag kan verkligen inte komma på det, men får hjälp av min kollega som jag delar rum med. Han har varit med om problemet förut och hittar med musmarkören ett litet smalt ställe mellan övre linjalen och arbetsytan, där man kan välja ”visa/dölj marginal”. Det finns alltid något nytt att lära. Nu är klockan plötsligt 12.15 och jag måste få mat!
12.45 är det dags för individuell lektion med två elever. Den ene har varit sjuk i flera veckor och missat hela excelavsnittet i kursen och den andra har helt enkelt varit för lat för att lära sig, så han klarade inte godkänd-nivån på provet förra veckan. Han var tyvärr för lat för att komma idag också. Jag undrar hur han tänker att det skall lösa sig?
13.45 kommer elever som skall göra prov som de missat tidigare. Jag har förberett och loggat in på några datorer som ”provelever”. Jag gör så för att de skall kunna hämta och lämna prov på ett speciellt ställe på servern. Medan de ännu är kvar och gör prov kommer webbdesigngruppen. De droppar in lite pö om pö, allt eftersom de blir klara med andra lektioner. Alla gör ju olika saker och kan arbete mer flexibelt, både vad gäller tiden och innehållet. Kl 14.30 skall en elev presentera sitt arbete som han arbetat med hela terminen. Det är ett beställningsjobb på en webbsida som skall användas av en förening och där det skall finnas 3 olika nivåer på användare. Det är ett mycket avancerat arbete och presentationen är klar 16.00. Elevens kunskapsnivå ligger skyhögt över det som krävs i den här kursen. Men han har tagit sig an en utmaning och lärt väldigt mycket – jo, han säger så själv. Det är jag glad för förstås.
På väg mellan datasal och arbetsrum pratar jag med kollega som skall hjälpa mig med att lämna ut en lånedator till eleven som varit sjuk och behöver träna excel hemma under lovdagarna som nu kommer. Eftersom jag inte är på skolan imorgon och kan göra det själv, skall hon göra det när eleven kommer för nationellt prov. Tack för det!
Jag återkommer till mitt arbetsrum 16.15 och en annan kollega vill prata lite om mötet i förmiddags. Jag måste hinna plocka undan, registrera frånvaro, föra anteckningar om vilka elever som gjort prov idag, skicka mail till de elever som inte kom som det var bestämt och så ska aktivitetskorten för stegtävlingen skickas in också och arbetsbordet städas. Den ene medlemmen i min steg-grupp har inte lämnat in sitt kort. Jag måste skicka några mail för att få reda på varför och när sista datum är för att skicka in sammanställningen. Hinner med bussen 18.30 hem och somnar inom 5 minuter! 19.45 kliver jag in min lägenhet för lite kvällsmat, något socialt telefonsamtal och ett TV-program om hur pyramiderna byggdes.
Ja – så kan en dag se ut – är någon som vill yttra sig om att lärare inte gör något!?
söndag 17 maj 2009
Improving school leadership
Inom ramen för min masterutbildning har jag fått uppgiften att läsa en OECD-rapport från 2008 om utvecklat skolledarskap. Det är en arbetsgrupp som utifrån 22 länders uppgifter om sina utbildningssystem, sammanställt, analyserat och dragit slutsatser om framtida krav på ledarskapet i skolan.
De har kartlagt fyra områden som kan förbättra ledarskapet i skolan. För det första måste skolledaruppgifterna vara definierade och allmänt vedertagna. Inom ansvarsområdet ska följande finnas:
- ansvar för elevers bättre lärande
- stödja, bedöma och utveckla lärares arbete
- sätta mål, bedöma och ta ansvar för resultat
För detta krävs att skolpolitiker skapar direktiv och förutsättningar för att utveckla läroplaner, mål, bedömningssystem och metoder för att använda data till att förbättra.
Skolledarbegreppet behöver breddas till att bli ett stödjande ledarskap som kan stärka verksamheten och föra den framåt. Man anser också att det finns ett behov av att förstärka ledarskapsrollen i lärarteamen i framtiden. Man ser både formella strukturer i form av team och informella i form av ”ad hoc”-grupper uppkomna genom ämnes- eller aktuella behov. För det andra måste man alltså fördela skolledarskapet. Ledarskap på mellannivå benämner de för "framtidsledare". Kontexten (storlek, plats, utbildningsnivå, elevernas sociala bakgrund) ska bestämma hur rollfördelningen ser ut.
För det tredje behöver personer som skall leda skolverksamheter utveckla kunskaper i ett effektivt skolledarskap. Man räknar med att utvecklingen till ett effektivt skolledarskap i OECD-länderna tar 10-15 år. De flesta rektorer har en lärarbakgrund och har för det mesta inte den speciella kunskapen som krävs i ”systemrollen”. En ledarskapsutveckling i form av ett formellt ledarskapsprogram och stöd/support/mentorskap i nätverk har redan startats i många av länderna.
Till sist, alltså för det fjärde, måste skolledarjobbet bli mer attraktivt. Det finns en negativ bild av jobbet, som består av inadekvata förnyade strukturer, hög ansvarsnivå och relativ låg lön.
För att utveckla ett skolledarskap och få hög kvalitet på sökande, anser den här undersökningen, att det är nödvändigt med en politisk satsning. Den ska bl a fokusera på professionaliserande rekrytering, processer som leder framåt och sporrar till nya möjligheter och karriärutveckling.
Den här helgen har använts till att läsa och förstå texten i den här rapporten och detta är min sammanfattande förståelse för vad som står i den. Jag kommer att få bearbeta den vidare i en närträff den 4 juni.
Improving School Leadership, Volume 1: Policy and practice.
De har kartlagt fyra områden som kan förbättra ledarskapet i skolan. För det första måste skolledaruppgifterna vara definierade och allmänt vedertagna. Inom ansvarsområdet ska följande finnas:
- ansvar för elevers bättre lärande
- stödja, bedöma och utveckla lärares arbete
- sätta mål, bedöma och ta ansvar för resultat
För detta krävs att skolpolitiker skapar direktiv och förutsättningar för att utveckla läroplaner, mål, bedömningssystem och metoder för att använda data till att förbättra.
Skolledarbegreppet behöver breddas till att bli ett stödjande ledarskap som kan stärka verksamheten och föra den framåt. Man anser också att det finns ett behov av att förstärka ledarskapsrollen i lärarteamen i framtiden. Man ser både formella strukturer i form av team och informella i form av ”ad hoc”-grupper uppkomna genom ämnes- eller aktuella behov. För det andra måste man alltså fördela skolledarskapet. Ledarskap på mellannivå benämner de för "framtidsledare". Kontexten (storlek, plats, utbildningsnivå, elevernas sociala bakgrund) ska bestämma hur rollfördelningen ser ut.
För det tredje behöver personer som skall leda skolverksamheter utveckla kunskaper i ett effektivt skolledarskap. Man räknar med att utvecklingen till ett effektivt skolledarskap i OECD-länderna tar 10-15 år. De flesta rektorer har en lärarbakgrund och har för det mesta inte den speciella kunskapen som krävs i ”systemrollen”. En ledarskapsutveckling i form av ett formellt ledarskapsprogram och stöd/support/mentorskap i nätverk har redan startats i många av länderna.
Till sist, alltså för det fjärde, måste skolledarjobbet bli mer attraktivt. Det finns en negativ bild av jobbet, som består av inadekvata förnyade strukturer, hög ansvarsnivå och relativ låg lön.
För att utveckla ett skolledarskap och få hög kvalitet på sökande, anser den här undersökningen, att det är nödvändigt med en politisk satsning. Den ska bl a fokusera på professionaliserande rekrytering, processer som leder framåt och sporrar till nya möjligheter och karriärutveckling.
Den här helgen har använts till att läsa och förstå texten i den här rapporten och detta är min sammanfattande förståelse för vad som står i den. Jag kommer att få bearbeta den vidare i en närträff den 4 juni.
Improving School Leadership, Volume 1: Policy and practice.
fredag 15 maj 2009
Projektarbeten
Just nu presenteras många tusen projektarbeten i våra gymnasieskolor. 100 timmar, mer och ibland mindre, har eleverna lagt ned på ett eget arbete. Ibland ensamma och ibland tillsammans med andra elever. Det handlar om att komma på en idé, genomföra och till sist presentera något, som man kan vara riktigt stolt över. Det är ett arbete som genererar en massa kunskap och får individen att växa som människa. Det är oftast bara en enda person som får ta del av detta – handledaren. Försök görs för att många fler skall få ta del av arbetena, men eftersom tiden är så hysteriskt uppbokad vid terminsslutet, så är det få som tar sig tid att ta del av föreläsningar, hemsidor, utställningar, dokument eller filmer.
Jag tog mig tid den här veckan och jag tog med mig hela min klass som jag skulle ha lektion med, när en elev ville visa den film han gjort. Det finns säkert något som är minst lika viktigt att lära där, tänkte jag, efter ett mycket kort övervägande med mig själv.
Jag behövde inte ångra mig. Upplevelsen var total. Hans 100-poängsarbete handlade om miljö och politik i Irland. Hans arbete är ett bevis för att naturvetenskap och samhällskunskap hör ihop – även i skolan. Dock är det få elever som lyckas skapa den föreningen. Han går naturvetenskapsprogrammet och är naturligtvis både intresserad och mycket kunnig inom miljöområdet. Men – han är dessutom politiskt intresserad och valde att inom kursen ”Projektarbete” följa med på den årliga Irlandsresan som arrangeras av samhällsprogrammet. Väl i Irland intervjuade han både politiker och miljöorganisationer. Resultatet blev en 25 minuter lång film, där vi fick kunskaper om Irlands miljö och politikers och miljöorganisationers intentioner och agerande för att värna den. Ett mycket bra Projektarbete, som imponerade stort på mig och också på de elever som jag tagit med mig.
Jag ryser när jag är med om sådana här stora upplevelser och känner en enorm stolthet över elevers prestationer. Varje gång går mina tankar till deras föräldrar. Vet deras föräldrar vilka oerhört duktiga barn de har? Har de förståelse för vilka stora prestationer deras barn gör i skolan? Det gäller den här elevens föräldrar, men också många, många fler elevers föräldrar.
Jag tog mig tid den här veckan och jag tog med mig hela min klass som jag skulle ha lektion med, när en elev ville visa den film han gjort. Det finns säkert något som är minst lika viktigt att lära där, tänkte jag, efter ett mycket kort övervägande med mig själv.
Jag behövde inte ångra mig. Upplevelsen var total. Hans 100-poängsarbete handlade om miljö och politik i Irland. Hans arbete är ett bevis för att naturvetenskap och samhällskunskap hör ihop – även i skolan. Dock är det få elever som lyckas skapa den föreningen. Han går naturvetenskapsprogrammet och är naturligtvis både intresserad och mycket kunnig inom miljöområdet. Men – han är dessutom politiskt intresserad och valde att inom kursen ”Projektarbete” följa med på den årliga Irlandsresan som arrangeras av samhällsprogrammet. Väl i Irland intervjuade han både politiker och miljöorganisationer. Resultatet blev en 25 minuter lång film, där vi fick kunskaper om Irlands miljö och politikers och miljöorganisationers intentioner och agerande för att värna den. Ett mycket bra Projektarbete, som imponerade stort på mig och också på de elever som jag tagit med mig.
Jag ryser när jag är med om sådana här stora upplevelser och känner en enorm stolthet över elevers prestationer. Varje gång går mina tankar till deras föräldrar. Vet deras föräldrar vilka oerhört duktiga barn de har? Har de förståelse för vilka stora prestationer deras barn gör i skolan? Det gäller den här elevens föräldrar, men också många, många fler elevers föräldrar.
torsdag 14 maj 2009
Stressig arbetsperiod
Just nu när naturen är som vackrast och man gärna vill uppleva den med alla sinnen, är livet i skolan som mest krävande. Oh, vad gärna jag skulle vilja stanna kvar ute en tidig morgon, för att se på vårblommorna som täcker marken och lyssna till alla vårfåglar som kommit.
Men – jobbet kräver all min kapacitet och gud nåde mig om jag blir sjuk! Det är ett märkligt yrke att vara lärare. 100-tals unga människor är beroende av att jag är frisk, är på arbetet, gör mitt arbete professionellt, dvs bedömer kunskaperna hos varje elev på ett riktigt sätt och därmed sätter rätt betyg och i rätt tid. Det vanliga undervisningsarbetet pågår, samtidigt som arbetet med de elever som ännu inte uppnått godkänt i vissa delar av en kurs, löper parallellt. Som om inte detta var nog, störs hela tiden arbetet av till synes otaliga nationella prov. De går fram likt tornadon och andra mer ”oviktiga” kurser blåses åt sidan.
Efter sig lämnar ovädret utmattade elever, kilovis med prov som skall rättas av de lärare som har sådana ämnen och vi andra lärare som månar om våra kurser försöker hålla tempot och motivationen uppe hos eleverna, när de kommer till oss. Det känns som om alla är offer för ett skolsystem som jobbar för statistik som skall uppvisas och visa på hur bra/dålig svensk skola är!
Jag tycker att systemet stressar ihjäl halvt ihjäl våra ungdomar, för något som tveksamt ger mer kunskaper hos varje individ. Visst – jag ser också vitsen med nationella prov i den mening att alla skolor bedömer lika, så det upplevs som ett rättvist betygsystem. För min egen del skulle det vara en fördel, om jag kunde planera mina kurser så, att vi vore klara innan maj månad börjar. Det är svårt, för mina timmar liksom alla andra andras är ju utlagda schemamässigt, så de skall täcka hela läsåret. 50-poängskurser är reducerade till 40 lärarledda lektioner och det finns inte så mycket spelrum, men jag känner nu, att jag måste få en förändring för nästa års ettor.
Inga av eleverna heller, kan njuta av årstiden och känna att det är en fantastisk tid att leva i. Så kallade lågpresterande elever får sina IG-varningar staplade framför sig med beskrivningar om vad de måste göra och de så kallade högpresterande eleverna blir genomstressade av att kanske inte uppnå MVG i alla kurser. Även den gruppen elever som befinner sig mitt emellan och alltid försöker göra så gott han/hon kan utan orimliga krav på sig själv, dras med och kommer i obalans.
Det är något fel på skolsystemet! Det här borde vara den mest roliga och förnöjsamma perioden under ett läsår – en tid när man får känna sig riktigt nöjd för allt man gjort! Sumera och tänka tillbaks på allt nytt man lärt sig och allt roligt man gjort tillsammans. Det gäller både elever och lärare förstås.
Men – jobbet kräver all min kapacitet och gud nåde mig om jag blir sjuk! Det är ett märkligt yrke att vara lärare. 100-tals unga människor är beroende av att jag är frisk, är på arbetet, gör mitt arbete professionellt, dvs bedömer kunskaperna hos varje elev på ett riktigt sätt och därmed sätter rätt betyg och i rätt tid. Det vanliga undervisningsarbetet pågår, samtidigt som arbetet med de elever som ännu inte uppnått godkänt i vissa delar av en kurs, löper parallellt. Som om inte detta var nog, störs hela tiden arbetet av till synes otaliga nationella prov. De går fram likt tornadon och andra mer ”oviktiga” kurser blåses åt sidan.
Efter sig lämnar ovädret utmattade elever, kilovis med prov som skall rättas av de lärare som har sådana ämnen och vi andra lärare som månar om våra kurser försöker hålla tempot och motivationen uppe hos eleverna, när de kommer till oss. Det känns som om alla är offer för ett skolsystem som jobbar för statistik som skall uppvisas och visa på hur bra/dålig svensk skola är!
Jag tycker att systemet stressar ihjäl halvt ihjäl våra ungdomar, för något som tveksamt ger mer kunskaper hos varje individ. Visst – jag ser också vitsen med nationella prov i den mening att alla skolor bedömer lika, så det upplevs som ett rättvist betygsystem. För min egen del skulle det vara en fördel, om jag kunde planera mina kurser så, att vi vore klara innan maj månad börjar. Det är svårt, för mina timmar liksom alla andra andras är ju utlagda schemamässigt, så de skall täcka hela läsåret. 50-poängskurser är reducerade till 40 lärarledda lektioner och det finns inte så mycket spelrum, men jag känner nu, att jag måste få en förändring för nästa års ettor.
Inga av eleverna heller, kan njuta av årstiden och känna att det är en fantastisk tid att leva i. Så kallade lågpresterande elever får sina IG-varningar staplade framför sig med beskrivningar om vad de måste göra och de så kallade högpresterande eleverna blir genomstressade av att kanske inte uppnå MVG i alla kurser. Även den gruppen elever som befinner sig mitt emellan och alltid försöker göra så gott han/hon kan utan orimliga krav på sig själv, dras med och kommer i obalans.
Det är något fel på skolsystemet! Det här borde vara den mest roliga och förnöjsamma perioden under ett läsår – en tid när man får känna sig riktigt nöjd för allt man gjort! Sumera och tänka tillbaks på allt nytt man lärt sig och allt roligt man gjort tillsammans. Det gäller både elever och lärare förstås.
tisdag 12 maj 2009
Attitydförändring
Läste i Metron i morse att begreppet ”Tid och pengar” idag är på väg ut. In kommer istället ”Värde är pengar”. ”Vad som spelar roll är resultatet!”
Vid två tillfällen igår hade jag anledning att både reflektera och kommentera tid i relation till ekonomi. Jag hör ju till den generationen som växt upp med rationaliseringsexperter och tidtagningsklocka. Skolans vardag är fylld av tidstjuvar. E-post med bilagor skickas till alla 110 i kollegiet, fastän det bara berör 7 personer. Fakturor dubbelbehandlas pga gamla system, osv.
Igår satt vi 10 personer i syfte att åter granska blanketten för Åtgärdsprogram. Så gör 11 andra grupper också. Därefter förmedlas det som sägs till en grupp på högre nivå, som beslutar om huruvida något skall revideras. Detta arbete har pågått hela läsåret, gång på gång och blanketten skall förstås också utvärderas, efter att praktiskt ha använts. Det är naturligtvis bra ur den synpunkten att verkligen ingen kan missa, hur man skall hantera elever som riskerar att få IG i något ämne.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera; ska vi kanske göra affär på det här dokumentet och sälja det till andra skolor? Då vinner vi tillbaka lite av tidspengarna ju! Eller sitter alla gymnasieskolor i Sverige och filar på denna typ av dokument? Hur många olika versioner finns det då tro? Och – är det sedan Skolverket som vid sina tillsyner värderar dokumenten?
Om vårt dokument blir högt värderat – ja, då borde det ju generera pengar!?
Samhällets påstådda inriktning, enligt tidningen Metro, att byta värde mot pengar, är kanske något att kalkylera med i dessa ekonomiskt kärva tider? Att räkna tids-kostnad på det varken kan eller vågar jag - och det är ju inte inne heller!
Vid två tillfällen igår hade jag anledning att både reflektera och kommentera tid i relation till ekonomi. Jag hör ju till den generationen som växt upp med rationaliseringsexperter och tidtagningsklocka. Skolans vardag är fylld av tidstjuvar. E-post med bilagor skickas till alla 110 i kollegiet, fastän det bara berör 7 personer. Fakturor dubbelbehandlas pga gamla system, osv.
Igår satt vi 10 personer i syfte att åter granska blanketten för Åtgärdsprogram. Så gör 11 andra grupper också. Därefter förmedlas det som sägs till en grupp på högre nivå, som beslutar om huruvida något skall revideras. Detta arbete har pågått hela läsåret, gång på gång och blanketten skall förstås också utvärderas, efter att praktiskt ha använts. Det är naturligtvis bra ur den synpunkten att verkligen ingen kan missa, hur man skall hantera elever som riskerar att få IG i något ämne.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera; ska vi kanske göra affär på det här dokumentet och sälja det till andra skolor? Då vinner vi tillbaka lite av tidspengarna ju! Eller sitter alla gymnasieskolor i Sverige och filar på denna typ av dokument? Hur många olika versioner finns det då tro? Och – är det sedan Skolverket som vid sina tillsyner värderar dokumenten?
Om vårt dokument blir högt värderat – ja, då borde det ju generera pengar!?
Samhällets påstådda inriktning, enligt tidningen Metro, att byta värde mot pengar, är kanske något att kalkylera med i dessa ekonomiskt kärva tider? Att räkna tids-kostnad på det varken kan eller vågar jag - och det är ju inte inne heller!
fredag 8 maj 2009
Masterutbildningen igen..
Det var en mastig dag på universitetet igår.
Två inlästa amerikanska böcker om konstruktiv organiserad förändring på skolor skulle behandlas. Schmuck and Runkel menar att förutsättningen för att man skall kunna förändra något på en skola, är att man lyfter fram de normer som existerar. Normer som präglar skolan ger oss roller och bildar strukturer. Dessa strukturer är grunden för de procedurer som vardagsarbetet fylls av. Förändringsarbetet bör starta upp i ett upplevt, gemensamt problem.
Den andra bokens författare Hall and Hord skriver att förändringar börjar i små aktiviteter i lärar/elevgrupper, alltså på en vardagsnivå och därmed blir handlingarna viktigare än kontexten. Det gäller att utnyttja kontextens möjligheter, förmåga att se förändringar och att utveckla skicklighet i att implementera lovande lärandeinnovationer!
Böckerna är handböcker och beskriver steg för steg, mycket systematiskt, hur man skall gå från problem till mål. Kanske man kan säga att det är ”amerikanskt” tillvägagångssätt, som vi i Sverige (ännu) inte anammat? Jag tänker att metoden skulle kunna prövas när den nya läroplanen för gymnasiet skall träda i kraft nästa år. Det är ju något som all personal i skolan måste lära sig att tyda och arbeta efter. Det kanske inte ska lämnas till den enskilde läraren att själv sörja för att lära och tyda – vilket jag nog tycker skedde när nuvarande läroplan infördes.
Change in schools ( Hall and Hord)
Handbook of organization development in schools (Smuck and Runkel)
Nya böcker väntar….
Två inlästa amerikanska böcker om konstruktiv organiserad förändring på skolor skulle behandlas. Schmuck and Runkel menar att förutsättningen för att man skall kunna förändra något på en skola, är att man lyfter fram de normer som existerar. Normer som präglar skolan ger oss roller och bildar strukturer. Dessa strukturer är grunden för de procedurer som vardagsarbetet fylls av. Förändringsarbetet bör starta upp i ett upplevt, gemensamt problem.
Den andra bokens författare Hall and Hord skriver att förändringar börjar i små aktiviteter i lärar/elevgrupper, alltså på en vardagsnivå och därmed blir handlingarna viktigare än kontexten. Det gäller att utnyttja kontextens möjligheter, förmåga att se förändringar och att utveckla skicklighet i att implementera lovande lärandeinnovationer!
Böckerna är handböcker och beskriver steg för steg, mycket systematiskt, hur man skall gå från problem till mål. Kanske man kan säga att det är ”amerikanskt” tillvägagångssätt, som vi i Sverige (ännu) inte anammat? Jag tänker att metoden skulle kunna prövas när den nya läroplanen för gymnasiet skall träda i kraft nästa år. Det är ju något som all personal i skolan måste lära sig att tyda och arbeta efter. Det kanske inte ska lämnas till den enskilde läraren att själv sörja för att lära och tyda – vilket jag nog tycker skedde när nuvarande läroplan infördes.
Change in schools ( Hall and Hord)
Handbook of organization development in schools (Smuck and Runkel)
Nya böcker väntar….
tisdag 5 maj 2009
Nedräkning
Tillbaka igen!
Jag har varit i det stora landet i väst - därför blogguppehållet, men nu rullar allt på som vanligt igen.
Rullar och rullar – snarare rusar!
Elevrådet har placerat ut ett ”nedräknings-blädderblock” på torget. Det betyder att det just idag står att det är 26 dagar kvar till skolavslutningen.
26 dagar minus de 5 dagar som utgör allra sista veckan, blir 21 dagar kvar till effektivt arbete. Jag träffar de flesta elever endast en gång per vecka, vilket betyder att det återstår som mest 4 mötestillfällen.
Det är den stressigaste tiden på året för både lärare och de flesta elever.
Igår tog jag del av två elevers egentillverkade ”åtgärdsprogram” för de sista 16 skoldagarna, innan betygen skall rapporteras in för årskurs 3-elever. De visade upp ett A4-papper fullskrivet på båda sidor med allt som var kvar att göra i ett otal kurser. Nu var de fast beslutna att det skulle fixas. Bra – sa jag – dygnet har ju faktiskt 24 timmar – det är bara att utnyttja så många som möjligt. Frågan är vad det blir för kunskap som inhämtas? Att läsa/göra saker för att lära, kan det väl inte bli tal om? Endera är det väl så att betyg blir satt på gammal kunskap, som eleven haft sedan tidigare, eller så blir det ett ytlärande för provet eller för inlämningsuppgiften.
Jag funderar kring detta och undrar hur det kan bli så här? Jo – eleverna har varit lata och inte tagit skolan på allvar under de 3 år de gått på gymnasiet. De har ägnat sig åt allt annat som är mycket roligare, när man är 16-17-18 år. Eller så är det så att skolan har misslyckats att intressera eleverna att vilja delta aktivt i skolarbetet. Eller så är det en kombination. Eller så är det så att det finns störningar i hemmiljön som gjort eleverna oroliga och okoncentrerade. Eller så är det så …..Det kan finnas olika orsaker och kanske ingen direkt kan säga sanningen. Jag kan idag bara hålla tummarna för att dessa elever får vara friska och kan hålla sig vakna de flesta timmar under de 16 dagarna de har på sig. Jag vill att de ska känna sig nöjda och glada, när de med den vita mössan på huvudet får motta studentbetyget! Förhoppningsvis är det massor med olika sorts kunskap, som vår skola har bidragit med och som eleverna kommer att ha nytta av framöver!
Jag har varit i det stora landet i väst - därför blogguppehållet, men nu rullar allt på som vanligt igen.
Rullar och rullar – snarare rusar!
Elevrådet har placerat ut ett ”nedräknings-blädderblock” på torget. Det betyder att det just idag står att det är 26 dagar kvar till skolavslutningen.
26 dagar minus de 5 dagar som utgör allra sista veckan, blir 21 dagar kvar till effektivt arbete. Jag träffar de flesta elever endast en gång per vecka, vilket betyder att det återstår som mest 4 mötestillfällen.
Det är den stressigaste tiden på året för både lärare och de flesta elever.
Igår tog jag del av två elevers egentillverkade ”åtgärdsprogram” för de sista 16 skoldagarna, innan betygen skall rapporteras in för årskurs 3-elever. De visade upp ett A4-papper fullskrivet på båda sidor med allt som var kvar att göra i ett otal kurser. Nu var de fast beslutna att det skulle fixas. Bra – sa jag – dygnet har ju faktiskt 24 timmar – det är bara att utnyttja så många som möjligt. Frågan är vad det blir för kunskap som inhämtas? Att läsa/göra saker för att lära, kan det väl inte bli tal om? Endera är det väl så att betyg blir satt på gammal kunskap, som eleven haft sedan tidigare, eller så blir det ett ytlärande för provet eller för inlämningsuppgiften.
Jag funderar kring detta och undrar hur det kan bli så här? Jo – eleverna har varit lata och inte tagit skolan på allvar under de 3 år de gått på gymnasiet. De har ägnat sig åt allt annat som är mycket roligare, när man är 16-17-18 år. Eller så är det så att skolan har misslyckats att intressera eleverna att vilja delta aktivt i skolarbetet. Eller så är det en kombination. Eller så är det så att det finns störningar i hemmiljön som gjort eleverna oroliga och okoncentrerade. Eller så är det så …..Det kan finnas olika orsaker och kanske ingen direkt kan säga sanningen. Jag kan idag bara hålla tummarna för att dessa elever får vara friska och kan hålla sig vakna de flesta timmar under de 16 dagarna de har på sig. Jag vill att de ska känna sig nöjda och glada, när de med den vita mössan på huvudet får motta studentbetyget! Förhoppningsvis är det massor med olika sorts kunskap, som vår skola har bidragit med och som eleverna kommer att ha nytta av framöver!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)