Hot och straff

Läser debattsidorna i den lokala tidningen. Vår egen professor, Mats Ekholm, som en gång också var skoldirektör, fräschar upp vårt minne om synen på hot och straff i skolan. I skollagen från 1649 kunde man läsa att ”skolans mål bl a är lärjungarnas förkovran i goda seder och kräver värdigt föredöme i goda seder och saktmodigt lynne hos läraren. Denne får icke utdela någon som helst bestraffning annat än i lugn sinnesförfattning; har han icke en sådan bör bestraffningen uppskjutas.” 1932 fördes så ett förslag fram om att kroppsagan skulle förbjudas i folkskolan. 1958 togs agan helt bort från skolan.

Hot och straff ger inga resultat, menar Mats Ekholm, och det har forskare förstått väldigt länge. Straff är ingen bra pedagogisk metod!

Äldre släktingar har berättat om hur barn fick lägga fram händerna på skolbänken, för att läraren skulle kunna slå med pekpinnen över dem. Pojkar blev luggade i håret, stå i skamvrån och en gång slogs ett barn över örat så det fick en hörselskada, har min svärmor berättat. Det finns människor som lever idag, som kan berätta om en skolvardag, där hot och våld från lärare var vanligt. Så främmande den tanken är för mig och min vardag!

Tänker ibland tillbaka till en liten episod från 1958 när jag gick i andra klass. Bänkarna i klassrummet stod i 5 raka linjer och jag satt i rad 5 näst längst bak. Fröken hade stor auktoritet och vi fick t ex inte ställa oss upp innan hon gav tillstånd. En skolklocka ringde när det var lunchdags. Den här speciella dagen när klockan ringde ställde sig pojken som satt bakom mig upp och jag följde efter. Vi hade räknat klart det vi skulle räkna och lagt ned räknebok, papper och penna i bänken. Så fick man absolut inte göra. Fröken blev jättearg. Vi skulle komma ned till hennes lärarbostad innan vi gick hem för dagen och be om ursäkt. Jag var jätte-jätte-rädd! Han var modigare och sa ”kom så går vi”. Alla tankar i världen cirkulerade runt i mitt huvud och jag visste med säkerhet att de hemma redan visste allt det hemska jag gjort.

När vi så stod framför frökens dörr och skulle be om ursäkt för att vi ställt oss upp vid bänken, innan hon sa att vi fick det, tog min skolkamrat på sig allt! Han sa att han ställt sig upp först och att jag då följt efter, när jag märkte det – alltså var allt hans fel och han bad så mycket om ursäkt för det och lovade att han aldrig skulle göra om det. Han var 8 år! Vilket mod han hade! Jag tror inte alls att det var för att han på något sätt ”var kär” i mig eller så, utan det hade med den miljö han växt upp i – utanför skolan. Hans ord tog udden av allt som mer kanske fanns att säga för läraren. Det blev liksom inget mer alls. Jo – så klart, visste de hemma att jag fått skäll för dåligt uppförande, men det gjordes inget stort av det. Sedan den dagen har jag beundrat denne pojkes mod och minns det gärna som något positivt och väl värt att minnas.

Annat var det förr – då var det disciplin i skolan som gällde! Eller hur!?