Den här helgen har jag läst Scherps avhandling; Utmanande eller utmanat ledarskap. Rektor, organisation och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan.
Det är en totalundersökning, vilket betyder att undersökningens resultat kan sägas gälla generellt för alla gymnasieskolor i Sverige. Det är de 198 gymnasieskolor i Sverige som inte bytt rektor under en bestämd fyraårsperiod, som ingått i en kvantitativ undersökning. Rapporten börjar med en omfattande litteraturstudie, där tidigare forskning om undervisningsmönster, skolans organisation, skolledarrollen, styrning, skolutveckling, samhällsstruktur, skolkultur – ja, allt som kan beröra verksamheten skola, har han läst in sig på och beaktat inför sin egen undersökning.
På sidan 159 fastnade jag vid denna mening; ”Värdefulla perspektivskillnader kan behöva upprätthållas, om inte verksamheten ska drabbas av syrebrist och somna in.” Om en rektor jobbat länge på en skola och kanske dessutom har viss undervisning inbakad i sin tjänst, blir samsynen mellan lärare och skolledare stor och utvecklingskraften som ligger i perspektivskillnader går förlorade, skriver Scherp. För att utmana lärares föreställningar behöver skolledare upprätthålla ett utifrån-perspektiv och ett långsiktigt helhetsperspektiv på verksamheten.
För mig blir det här viktiga ord att få läsa i en forskningsrapport. Det man efter att ha läst Scherps avhandling, börjar reflektera över, är vilket ledarskap som finns på den egna skolan. Han beskriver hur rektorer kan vara serviceinriktade eller utmanande i sin interaktion med lärarna. För att rektorer skall våga och orka vara utmanande, behöver de ha en stark övertygelse om förändringens betydelse och villkor, samt ha stöd ”uppifrån”.
Han för också ett resonemang kring hur rektorer kan påverka undervisningen i riktning mot ett mer elevaktiva arbetssätt, men utan att lämna den gamla lärandemodellen där nya kunskaper läggs till de gamla – kvantiteten kunskap ökar. Kvalitativ ökning av kunskap kräver att undervisningen utgår från elevernas erfarenhetsvärld och inte från en ämnesindelad värld och att eleverna i högre grad producerar istället för konsumerar kunskap. Detta skapar en förändring i elevernas tankestruktur. Alltså – kan man förändra arbetssättet i skolan så att det ser ut att vara en utveckling – men bara blir något ytligt som inte berör själva grundföreställningen om hur man lär sig på ett mer effektfullt sätt.
Till detta hör förstås också vilket kunskapsintresse som ligger till grund för lärarnas reflektioner. Reflekterar de endast på metoder och tekniker eller utifrån en förståelse för elevers reaktioner och inlärningssvårigheter. Eller reflekterar man i ett tredje steg, dvs försöker förstå och ifrågasätta varför man själv eller skolan har en viss praxis och använder sig av en viss pedagogik.
Än en gång blir man varse skolans komplexitet - mycket mer finns att läsa i den här undersökningen – gör det du också!
Scherp skriver att fortbildning i form av delaktighetsstrategin skulle behövas organiseras på annat sätt. Lärare skulle kunna samlas kring angelägna utvecklingsområden i ”forskarlag” där man har tidsresurs och budget inlagt. Min egen tanke om arbetet kring ”digital kompetens” nästa år, har fått mer bränsle!
Scherp, H-Å. Utmanande eller utmanat ledarskap. Rektor, organisation och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan. Göteborg: Acta universitatis Gothoburgensis, 1998.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar