Idag har vi haft besök av beteendevetare från företagshälsovården. Hur mår vi egentligen? Arbetsgruppen lastar över problemen på en utomstående. Hur kan någon människa i världen vilja jobba som beteendevetare och höra människor klaga över allt och alla? Jag mår sämre efter att hört allt elände koncentrerat komma ut under en timme. Usch, jag skulle inte ha gått dit.
Beteendevetaren gav oss en bild att fundera över. Man befinner sig länge i kvicksand, trampar och trampar och kommer ingen vart. Om man lyckas lägga sig på ytan, så kan man komma från det som drar ned en gång på gång. Då har man också möjlighet att se nya vyer. Jag tycker att jag har lyckats nå den där ytan nu och därför vill jag inte bli nerdragen igen. Det är inte värdigt att trampa så där. Jag flyr till mina elever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar