Idag var vi fyra vuxna inne i en klass med 16 elever. De skulle skriva lite i Word om ett besök på skolan av en berömd streetracingförare. Deras lärare hade formulerat 3 frågor på ett papper som stöd för deras skrivande. Att skriva på svenska är svårt, att skriva på engelska är svårare, att skriva är onödigt och sker i många fall under stora protester.
Vi stöttar, vi pushar, vi hjälper, vi dämpar ned de högljudda, vi svarar på frågor, vi tipsar om finesser i Word, en av oss sitter till och med och skriver åt en elev, vi gör allt för att få varje elev att åtminstone ha en fil att spara. Efter en timme känner vi oss som efter ett det tuffaste Friskis och Svettis-passet.
När många elever samlas i en grupp där de flesta verkar ha tappat lusten att lära eller inte ser några vinster med att lära, då har läraren ett gigantiskt arbete framför sig. Nästa vecka ska vi försöka att dela gruppen till två salar, så det åtminstone kan bli lite mer studiero, säger vi.
Det är inte roligt för lärarna som försöker hitta ämnesövergripande arbeten som både ska intressera och leda till mer kunskap i flera ämnen, när eleverna har det här motståndet till att skriva.
Jag vet att jag för ett par år sedan skrev om min oro för de elever som har liten skrivvana och därmed svårt att hitta på tangentbordet. Efter vad jag ser när jag iakttar eleverna så är okunskap i att hantera tangentbordet ett hinder. Att endast skriva med en finger på en hand och leta efter bokstäverna kan inte vara roligt. Bredvid denne ”enfingrade” elev kan det sitta en elev som skriver utan att se på tangenterna. Det är väldigt stora skillnader i förutsättningar för att lyckas. Det kan också vara en anledning till att man bara tycker det är ”skit” att skriva.
Om vi tror att det även i nära framtid kommer att användas tangentbord, så är det nödvändigt att barn får lära sig skriva redan i de första skolåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar