Körkort = teorikunskaper?

Vi har en kurs på skolan som heter Trafikkunskap, 50 p. Eleverna får ett antal lektioner, ”göra pärmar” och skriva teoriprov. Har de gjort alltsammans och klarar provet så får de betyget G. Nu är det så att ”Anna” gjorde allt i våras utom teoriprovet och därför har hon inte fått betyg. Men i hennes väska ligger ett körkort som hon är väldigt stolt över! Är det någon mer än jag som inte kan förstå varför hon inte bara får godkänt på trafikkunskapskursen!?

Dubbla system

Idag har jag nästan bara arbetat administrativt. Elevernas e-post skall skrivas in i skola24 och en aktiveringskod sändas till dem så att de själva har tillgång till programmets tjänster. Varje lärare ska göra det för de elever som de är mentorer för, men först måste de leta fram elevernas e-post, t ex genom e-postprogrammet som har inloggning på annat ställe. Eftersom jag har lätt att ta fram alla adresser genom mina administratörrättigheter erbjöd jag mina arbetslagskamrater att göra det även åt dem. Till det krävs dock att jag får tillgång till deras inloggningsuppgifter till skola24 – det fick jag. Nu visar det sig dock att någon aktiveringskod inte går att skicka till eleverna – det finns helt enkelt ingen sådan knapp att trycka på. Ja, ja halva jobbet blev ju gjort i alla fall.

Bredvid sitter min kollega med papper, kuvert och penna. Eleverna har gått i skolan 5 veckor och det är dags att skriva ut översikt över närvaro (eller frånvaro, beroende på hur man vill se det) och skicka hem med posten till vårdnadshavarna.

- Vad gör du och varför?

- Vi har ett datasystem som tar en massa tid i anspråk och så ska vi dessutom jobba enligt gamla metoden. Tala om tårta på tårta och inte våga släppa gamla system.

Min kollega tittar upp.

- Du har rätt – varför gör vi så här? Är det konstigt att vi drunknar i administrativa uppgifter.

Det är väl bäst att jag också ser på mina elevers frånvaro, det får inte finnas några röda små rutor för då är det ogiltig frånvaro! Som tur är är de myndiga så jag kan ta frånvaron i handen och söka upp eleverna för samtal om eventuell röda rutor. Snart kanske den saknade knappen dyker upp i skola24 och då kan de själva gå in i programmet och titta på både frånvaro och omdömen!

Sveriges bäste tekniker

Förra måndagen fick jag så igång informations-tv´n. Jag har känt att det legat som ett tyst krav på mig att fixa den. Det är belastande att gå och dra på sådana krav så jag kände en lättnad när jag lyckades få till att den förre ansvarige kom och visade mig de olika stegen. Sedan är det inte jag som skall handha det utan en biblioteksassistent som jag skall lära.

Ny vecka idag innebär att TV´n ska igång igen - men se nu var det stört omöjligt att få biblioteksdatorn att vilja samarbeta med "TV-datorn".

Med stöd av IT-enhetens bäste och vänligaste tekniker fixade han både rätt behörighet för oss och rätt storlek på bilden - allt på distans, allt supervänligt. Han är en guldgruva för kommunen - tillika en elev som jag har undervisat för ganska länge sedan nu. Naturligtvis var han också en "guldelev" (vad nu det innebär!? - ja, i allafall något positivt!).

Information styr samhället

Man behöver rätt information för att klara sig samhället. Speciellt i informationssamhället. Viktigast av allt är barnens information, så den är avdragsgill. Så kallad läxhjälp. Kritikerna tror att det bara gynnar barn som redan är bra i skolan. Så kallad lyxhjälp. Men det är faktiskt inget problem att barn som är bra i skolan får dra av information för politikerna har informerat om att barn som är dåliga i skolan som kompensation får dra av två år av gymnasiet. Det kommer att ge oss Europas bästa skola, för vi har information om att om vi tar bort de dåliga ur skolan så blir skolan bättre.

Jag har läst ovanstående text om och om igen. Den finns i dagens Metro och är skriven av frilansskribenten Fredrik Backman. Det här är bara ett litet stycke ur hans lite längre text som har rubriken "Information styr samhället". Det är en bra text som ger anledning till en hel del reflekterande.

17 och 68 reser ihop

- Skriver du på här!

Eleven lämnar fram ledighetsansökan för två veckor i november/december.
"Resa till Thailand" står det.

- Morfar och jag ska åka till Thailand!
- Vad roligt, säger jag, får jag fråga hur gammal han är?
- 68, det är min tur nu, han åker med ett barnbarn i taget - det ska bli roligt!

Det värmer när man hör stoltheten och glädjen hos en 17-åring över att få göra en resa med sin morfar - och jag kanske får följa hans äventyr via en hemsida alt blogg som kan ingå i kursen. Förra året kunde jag ju följa en tjej som var i Vietnam med hela sin familj.

1-årig utbildning - till vad?

Jag hör om ännu ett desperat försök att med skohorn få in något i dagens samhällsstruktur som inte platsar här. De elever som inte klarar 3-årig gymnasieskola skall istället gå en ettårig utbildning utan teoretiska ämnen, säger utbildningsministern. Det är precis detsamma som att säga att en del vuxna samhällsmedborgare endast behöver kunna läsa, skriva och räkna på en miniminivå och inte behöver ha någon större kännedom om sin historia eller sina samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Vad är det tänkt att dessa människor ska göra efter året på gymnasiet? Existerar det verkligen en arbetsmarknad som står och väntar på dem?

För mig handlar det om att ta ännu ett steg i sorteringen av människor, där det finns en grupp som inte ska vara med och tycka, tänka och bestämma. Men dessa människor försvinner ju inte som en grå massa bara för att de inte behöver lära sig kunskaper på en grundläggande samhällsnivå som passar vår tid.

Det måste vara mer rätt att arbeta för att alla elever kan genomföra en utbildning som också innebär teoretiska kunskaper. Det är i skolan vi har möjlighet att påverka framtida samhället och då behöver vi ha som mål att alla barn och ungdomar är med. Vi kan inte säga att "du slipper för det är inte så noga om du inte är med".

Förlåt eller något annat

Jag går förbi eleven som spelar spel i lektionssalen och påpekar det olämpliga att han gör det när det är lektion. Han snäser otrevligt till åt mig att han har minsann rast nu! En kvart senare kommer eleven in till mig i datasalen och säger tyst ”förlåt att jag sa så där förut till dig!”

Man blir så glad att man vill krama om eleven, men det får räcka med en klapp på ryggen så att ingen annan i lektionssalen uppfattar det hela.

Senare samma dag fick jag ytterligare otrevligheter kastade mot mig av tre elever vid en ytterdörr som var låst och där fanns tyvärr ingen eftertanke ......

Mittemellan dessa båda händelser kastades cocolaburk på golvet och ingen tyckte sig ha skäl för att ta upp den. Jag böjde mig ned, tog upp burken och gick och la den i tunnan för tomma burkar - eftersom jag är vuxen måste jag ju visa hur man gör!

Entreprenörskap i skolan

Nu är det en UF-drive på skolan – ja inte bara på vår skola utan på alla gymnasieskolor i länet. Jag ser det som ett sista desperata försök för UF att överleva i en ny organisation (Gy11) där det måste användas skohorn för att ge UF plats. Att UF kunde vinna plats i den gamla läroplanen för gymnasieskolan tror jag berodde på kursen ”Projektarbete” 100 p. De flesta unga företagarna representerade samhällsprogrammet, ekonomisk inriktning där många kurser direkt kunde kopplas också till denna kurs. Elever från andra program kunde klara av kursen genom att kombinera den med kursen Projektarbete 100 p. Någon sådan kurs finns inte i Gy11.

UF-representanter vill gärna sätta likamedstecken mellan entreprenöriellt lärande och UF. I broschyren ”Entreprenörskap i skolan” från Skolverket står det bl a så här: Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten.

Att driva UF-företag passar en del elever, men långt ifrån alla. Vi måste hitta naturliga vägar och arbetssätt för alla i skolan där eleverna lär sig lösa problem, planera sitt arbete, samarbeta med andra och utvecklas till medborgare som tar ansvar för demokratin, är initiativrika och utvecklar verksamheter eller startar upp något nytt. Jag tror att de allra flesta skolor klarar av att utveckla entreprenörskap i skolan utan att eleverna behöver driva företag.

22 pimlärare på gång

Jag har 22 pimmande lärare under mitt ansvar och igår gick jag runt till var och en och hörde mig för om läget. Jag behöver puscha på en del - det är ungefär som med eleverna. Det roliga är att det tycks stå PIM med stora bokstäver i pannan på mig när jag kommer och många säger att just den här veckan tänker de bli klara med den och den uppgiften - utan att jag hunnit fråga!

Mitt mål är och har hela tiden varit 100 %-ig målgång. En lärare vill hoppa av då han inte tycker att han har den rätta motivationen eller lusten. Nu sätts verkligen min övertalningsförmåga på sin spets. Ska jag lyckas med att få honom att ändra sig? Jag vill verkligen att alla 22 ska vara pim-utbildade lärare i november. Jag får kavla upp ärmarna i morgon och söka rätt på honom. Fortsättning följer....

Jag och Carl-Einar Häckner

Att få stå på scen tillsammans med Carl-Einar Häckner är något som man bara kan drömma om, men nu har det hänt på riktigt. Jag måste bara få skriva om detta här och nu, även om det egentligen inte hör till gymnasiebloggen, för det var så himla roligt. Ikväll var det hans premiär på Swedish meatballs med lingon.

- Vill du komma upp på scenen?
- Självklart!

Jag fick en mask för halva ansiktet och sedan var det bara att spela med denna fantastiskt duktiga artist.
- Du är bara bäst Häckner!

Elevdemokrati i praktiken

Det är dags för den årliga fotograferingen, en klassbild och så enskilda foton av var och en. Jag går tillsammans med "min" klass till den tillfälliga sal som används som fotoateljé.

- Och så av med alla kepsar, sa fotografen - och hatten också!
Eleverna protesterar, men fotografen har makten och pekar med hela handen.
Eleverna tar av sina huvudbonader och försöker hjälpligt stryka rätt håret och så är fotograferingen igång.

- Vad hände nu? Vart tog elevdemokratin vägen?
Jag försöker tänka snabbt. Som vanligt inom läraryrket måste beslut (rätta beslut) tas inom några få sekunder. Jag tänker - "är det något som bestämts tidigare när uppdraget gavs till fotografen?"

Under helgen blir jag mer och mer irriterad över det här och kan inte släppa det i tankarna. Inte tänker mina elever med kepsar och hatt köpa ett skolfoto som de inte tycker visar den egna identiteten! Bilden av dem själva är några de inte känner igen och som de säkert t o m kanske skäms över!

Himmel vad arg jag blir när jag tänker på alla fina ord om elevdemokrati som när det kommer till aktion ingen bryr sig om! Jag tog upp det med en av rektorerna idag, men jag fick ingen speciell reaktion, rektorn visste inte om något speciellt var bestämt med fotografen och  - "det är väl bra att de inte har keps"!

Det värsta av allt är jag inte direkt frågade fotografen om detta var något som var överenskommit och inskrivet i köpeavtalet. Det är inte första gången som jag reagerar för långsamt - och jag kan bara försvara det med att alla beslut man tar måste fattas på sekunden och att det aldrig får bli fel beslut.

Hur går jag vidare med det här? Jag har svårt att släppa det.

PIM-tiden räcker inte

PIM-utbildning för lärare består av 2 delar, dels den teoretiska delen där man får plugga en till synes oänlig massa sidor på Internet för att därefter göra en test. När testen är gjord med godkänt resultat skall 3 stycken praktiska uppgifter göras och lämnas in till handledaren. ´

I vår kommun ges endast 24 h kompensationsledigt för studierna. Nu har det fått till resultat att framför allt missnöjda förskollärare tycks ha hoppat av utbildningen efter att gjort teoridelen. De har gjort 24 h med råge och i deras yrkesroll finns aldrig möjlighet att studera annat än på fritiden, d v s när de kommer hem från jobbet.

Ännu en sak som jag inte kan förstå! Hur kan kommunen (politiker) kräva att alla ska genomföra en utbildning, men inte ge relevanta förutsättningar för det? Vilken nesa för hela kommunen om personalen inte fullföljer utbildningen och blir examinerade! Vem i hela friden är det som inte förstår att utbildningen kräver engagemang, vilja och för de flesta långt mer tid i anspråk än 24 timmar? Var är stoppklossen???

Läxhjälp med rutavdrag

Läser i tidningen om läxhjälpföretaget som beräknas tjäna 40 miljoner i år. 40 000 000 kr! Detta är så stort belopp och så anmärkningsvärt att jag omöjligtvis kan förstå det.

Skolan ställer upp med resurser på alla tänkbara sätt för att hjälpa de elever som behöver extra hjälp. Mattestugor, engelskastöd, svenskastöd, samhällskunskapsstöd, specialpedagoger  mm mm finns hela tiden, varje vecka hela läsåret runt. Det är ett problem att eleverna själva inte väljer att ta stöd av resurserna...mattestugor står alltför ofta tomma...

Varför hjälper inte föräldrar sina barn med läxor och svårigheter då? Jo - det är väl klart att det finns föräldrar som gör det, men uppenbarligen finns det en oerhörd stor massa som hellre köper tjänsten. Det är ett konstigt samhälle vi bygger upp, där det inte längre finns social tid med de egna barnen.

Fast hälften av befolkningen tycker väl att det är en bra affärsidé där marknaden kan tjäna pengar på, enligt min åsikt, olyckliga omständigheter. För mig synes det riktigt onödigt eftersom åtminstone gymnasieskolan erbjuder samma stöd - gratis (eller redan betalt genom skattsedeln).

Mobilen först

Jag tjuvlyssnade på en farmor på tåget idag. Hon träffar nästan bara sina barn och barnbarn någon vecka på sommaren eftersom de bor ganska långt bort. Under hennes besök i somras hade de alla bänkat sig framför TV´n för att tillsammans titta och uppleva samma program, med kommentarer och småprat som man ofta gör.

Så blev det alldeles tyst och när hon började titta sig omkring såg hon mamman, pappan och äldsta barnbarnet knappa på sina mobiltelefoner, till synes helt borta i en annan värld.

– Jag blev så arg, berättade hon för sitt resesällskap och jag kände mig så utanför.

 – Varför är jag här när ändå ingen vill umgås med mig, utan hellre väljer vänner på mobilen?! Det sa jag till dom också!

Är situationen unik? Nej – jag tror den är vanlig – tyvärr!

Nikotintabletter

Klockan är halv 11 på förmiddagen och jag möter eleven som just börjat ettan strax ovanför trappan på väg till lektion
.
- Hej, har du någon nikotintablett?

- Nej....först blev jag överraskad av en fråga jag aldrig tidigare fått och sedan glad.
- Försöker du sluta röka? Jag kan gå till skolsköterskan och fråga om hon har.

- Ja, bra - för jag fick bara 2 tabletter av mamma i morse!

Skolsköterskan har inga sådana tabletter och hon har heller aldrig hört någon fråga efter sådana. Hon ska höra sig för om det är något som skolsköterskan kan få hantera och i så fall hur.

Bra skola!

Tänk så mycket roligt och lärorikt som görs i våra skolor. Idag har jag haft PIM-dag och träffat lärare från fritids, förskola och grundskola. En lärare berättar om 2 upplevelsedagar vid uppstart och alla foton hon tog då och som jag då snabbt påpekar utgör en guldgruva att ösa ur när man skall göra examinationsuppgifterna inom PIM-utbildningen.

- Ja, kanske det, säger hon, för att i nästa mening berätta om alla miniväxthus som byggs av årskurs 6-elever för att praktiskt lära hållfasthet. Man står bara och gapar när hon berättar om cementerad grund och glas av oh-plast som inte längre används. Lyckliga elever, tänker jag, som får gå på denna skola och ha påhittiga, entusiastiska lärare.

Ja – de har även entusiastiska pensionerade lärare som kommer in alldeles gratis och bidrar med specialkompetens vid t ex detta husbyggnadsprojekt i mini-skala. Jag är väldigt lyckligt lottad som genom PIM har fått möjlighet att ta del av så mycket bra, roliga och lärorika saker som görs i skolan idag.