Jag sitter och jobbar med matrisen och det blir ett väldigt oväsen när elevgruppen dundrar in i lektionssalen på andra sidan väggen. Sedan börjar det slå och banka i väggen - tänker de riva väggen?
Jag går ut i korridoren och tittar in i lektionssalen - dörren står öppen. Nej - ingen verkar slå ihjäl någon annan. Var är läraren? Jag ser inte läraren. Jag stannar till utanför min dörr innan jag går ttillbaka till mitt arbetsrum och hör då någon skrika "jävla kukjävel" - och då känner jag att det är dags att agera! Jag kliver in och frågar vad de håller på med egentligen? Vad har de för lektion och var är läraren?
- Vi har matte?
- Men - varför räknar ni då inte matte? Jag ser ingen som har en bok öppen.
- Vi slutar snart!
- Ni slutar inte förrän läraren kommer och säger att ni får sluta!
- Jag är här!
Jag vänder på huvudet och får se en lärare sitta på en bänk längre bort i korridoren. Jag förstår inte riktigt - hittar inte sammanhanget mellan lektionssalens speciella aktiviteter och läraren på bänken, men går mot läraren:
- Jag blev så arg så jag var tvungen att gå ut för att inte säga/göra något dumt!
Vi pratar en ganska lång stund, delvis för att jag vill förvissa mig om att läraren är ok.
- Jo- då - jag klarar det här, säger hon, men de lär sig ju intenting! Jag kommer att få sätta flera "F".
Hur i hela världen ska man lösa denna problematik? Eleverna vägrar göra något på letionerna och de går såklart inte på de extra stödtimmar som finns inlagda efter sista lektionen för dagen. Hemma säger de att de inte får någon hjälp och att det går för fort fram.
Det är inte en sanning! Alla får hjälp, men de måste förstås visa någon vilja under lektionen att göra något!
----och läraren ältar "sitt" problem ---- de lär sig ju ingenting-----
Det är märligt att allt i dagens skola är lärarens problem!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar