De är17 och 18 år och har varit i vår skola 14 dagar. Jag träffar dem för första gången och de får skriva sin namn på ett papper och jag försöker lära mig uttala dem rätt.
I sitt hemland har de gått i skolan sådär 5-6 år, berättar de.
- Ungdomarna ni möter här har gått först 9 år i skolan och nu plus 3 här på gymnasiet, säger jag.
De har mycket att lära – men först gäller svenska språket – att förstå och att själv kunna prata. Dator har de aldrig använt i sitt hemland och det är ju där jag kommer in i bilden nu. Jag sitter mellan dem och allt vi säger, säger vi både på engelska och på svenska. Jag skriver korta meningar på mitt papper och de skriver av min text i Word. Jag har aldrig träffat några så lättlärda invandrarelever. De snappar upp allt jag säger direkt, försöker om och om igen säga de svenska orden och meningarna. Till sist skriver vi ut papperen, gör hål med hjälp av hålslagare och sätter in i pärmar. Detta är ju också helt nya saker att lära sig hantera.
De ber om att få skriva ut ett eget papper att få ta med hem och läsa för sina syskon. Så glad jag blir och frågar lite försiktigt om de också har någon förälder där hemma. Jo då, både mamma och pappa är med och de lovar mig att läsa för dem också. Jag tänker att just så kan ju inlärning av svenska språket faktiskt spridas från lektionssalen i skolan och ända in i hemmet.
Men för att det skall kunna fokuseras så här bra på skolan, krävs det att de unga som kommer inte har alltför mycket skador i kropp och själ att bära på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar