Läste i Lärarnas tidning att lärare ska slippa skriva åtgärdsprogram, för elever som riskerar att inte nå godkänt, fr o m vårterminen 2014. Istället ska eleverna ”skyndsamt få stöd”, först av läraren och om inte det räcker också av specialpedagog. Utbildningsministern kan konstatera att åtgärdsprogram inte har lett till att eleverna lärt sig mer!
Det vet redan vi som är pedagoger och arbetar med ungdomar som inte når godkäntnivå! Roligt att kunskapen också nått utbildningsministerns öron. Det torde vara självklart för alla att en specialpedagog ska använda sina pedagogiska specialkunskaper, praktiskt i mötet med eleverna. På vår skola har specialpedagogen till 90 % använts för att skriva åtgärdsprogram och följa upp dessa genom korta ”hur går det-samtal” med eleverna. Vid sådana samtal beter sig eleven som han/hon vet förväntas och lovar allt det som förväntas. Sen blir det inget mer…..
”Att skyndsamt få stöd” – skyndsammare än under lektionen kan det väl knappast bli och på vår skola finns också extrastöd flera gånger i veckan, men eleven måste själv både vilja och också faktiskt gå till dessa stödtimmar.
tisdag 17 september 2013
Arbetslag = arbetskamrater
I lördags var mina arbetskamrater från el-arbetslaget hos mig. Jag saknar dem väldigt mycket.
Som datalärare på en liten skola har jag varit en del av hela skolan. De senaste 2 -3 åren har jag varit handledare för el-elever och blev på det sättet allt mer involverad i arbetet på just el-programmet. Där hittade jag de rätta förutsättningarna för att kunna utveckla arbetslagstänket.
Jag kom nu för första gången på över 16 år att tillhöra en liten grupp lärare som alla ville utveckla arbetet åt samma håll. Jag är nu ännu mer övertygad om att programarbetslag som innehåller lärare från olika ämnesområden är lösningen på mycket i skolan. Idéer om utveckling och drivande av nya idéer är nästintill omöjligt för enskilda lärare – men i arbetslag går det. Det är i arbetslaget som man finner inspiration, kraft och stöttning. Allt detta bidrar till att arbetslaget också har större förutsättningar att lösa alla de problem som kan uppstå i en elevgrupp.
Jag fick nu chansen att tala om att jag saknar mitt arbeslag, att de betytt mycket för mig, speciellt sista året och att de inte får lämna mig nu.
- Snart kallar jag till fortbildningsträff på vårt fina museum, sa jag. Där visas ”1001 inventions” – en vandringsutställning som visar några av de skatter som ligger i den muslimska civilisationens kultur- och vetenskapshistoria. De lovade komma!
Som datalärare på en liten skola har jag varit en del av hela skolan. De senaste 2 -3 åren har jag varit handledare för el-elever och blev på det sättet allt mer involverad i arbetet på just el-programmet. Där hittade jag de rätta förutsättningarna för att kunna utveckla arbetslagstänket.
Jag kom nu för första gången på över 16 år att tillhöra en liten grupp lärare som alla ville utveckla arbetet åt samma håll. Jag är nu ännu mer övertygad om att programarbetslag som innehåller lärare från olika ämnesområden är lösningen på mycket i skolan. Idéer om utveckling och drivande av nya idéer är nästintill omöjligt för enskilda lärare – men i arbetslag går det. Det är i arbetslaget som man finner inspiration, kraft och stöttning. Allt detta bidrar till att arbetslaget också har större förutsättningar att lösa alla de problem som kan uppstå i en elevgrupp.
Jag fick nu chansen att tala om att jag saknar mitt arbeslag, att de betytt mycket för mig, speciellt sista året och att de inte får lämna mig nu.
- Snart kallar jag till fortbildningsträff på vårt fina museum, sa jag. Där visas ”1001 inventions” – en vandringsutställning som visar några av de skatter som ligger i den muslimska civilisationens kultur- och vetenskapshistoria. De lovade komma!
torsdag 12 september 2013
En gång lärare...
En gång lärare - alltid lärare!? Jag gick för att handla min första arbetsfria dag i staden.
En man tittar på mig och frågar lite försiktigt om jag kan hjälpa honom med – något med pengar och telefon, han räcker fram sin nya fina telefon till mig.
Vänta – glasögon på först. Så förstår jag att han har fått en kod som ska slås in för att pengar ska överföras. Vi läser och vi försöker göra som det står – flera gånger. Hur är instruktionen skriven egentligen? Efter alla siffror ska det ju vara staket förstås, men på instruktionen står ”ok” knappen före staketet. Jaha ja – det är ju en sak man bara ska kunna!! Men skam den som ger sig, vi knappar på och …så har vi klarat det – hurra!
- Är du lärare, säger han och tittar på mig. Jag blir lite förvånad och säger att ”ja och kan du gissa vad för sorts lärare?” "Nu har jag fått lära mig något nytt av dig!" Sedan pratar vi lite om allt. Han kom från Syrien för 11 månader och hade gått SFI i 6 månader och kunde redan svenska riktigt bra. - Jag lyssnar mycket när andra talar, sa han, och försöker lära mig därigenom.
Så tog vi farväl och gick åt varsitt håll.
Jag hade inte gått mer än 500 m så stötte jag på ett gäng förvirrade gymnasieungdomar som inte visste var och hur de skulle gå.
- Behöver ni hjälp, frågade jag.
- Jaa, vi har blivit utskickade för att med kartas hjälp hitta pinnar. Det är ett slags friskvårdsprojekt som kommunen bedriver och innebär att man just letar pinnar med bokstäver på.
- Okey, sa jag, följ med mig, jag ska bara lämna mina kassar hemma så ska jag följa med er. Det är ett strålande väder och väldigt lämpligt att vara ute och gå med ett gäng glada ungdomar i. Jag som just förlorat ”mina egna” ungdomar, tog nu chansen när den yppades. De gick i stadens privatgymnasium och idrottsläraren satt inne på rummet och väntade.
Jag kunde ju inte låta bli att förhöra mig om vilken teknik de hade och fick veta att de hade bärbara datorer men inte lärplattor, det hade bara lärarna köpt sig.
- De måste ju först lära sig själva använda dem, förstår ni väl, sa jag och skrattade.
Ja – så fick jag vara till nytta idag också – hurra! Och fick lite mer kunskap på köpet!
En man tittar på mig och frågar lite försiktigt om jag kan hjälpa honom med – något med pengar och telefon, han räcker fram sin nya fina telefon till mig.
Vänta – glasögon på först. Så förstår jag att han har fått en kod som ska slås in för att pengar ska överföras. Vi läser och vi försöker göra som det står – flera gånger. Hur är instruktionen skriven egentligen? Efter alla siffror ska det ju vara staket förstås, men på instruktionen står ”ok” knappen före staketet. Jaha ja – det är ju en sak man bara ska kunna!! Men skam den som ger sig, vi knappar på och …så har vi klarat det – hurra!
- Är du lärare, säger han och tittar på mig. Jag blir lite förvånad och säger att ”ja och kan du gissa vad för sorts lärare?” "Nu har jag fått lära mig något nytt av dig!" Sedan pratar vi lite om allt. Han kom från Syrien för 11 månader och hade gått SFI i 6 månader och kunde redan svenska riktigt bra. - Jag lyssnar mycket när andra talar, sa han, och försöker lära mig därigenom.
Så tog vi farväl och gick åt varsitt håll.
Jag hade inte gått mer än 500 m så stötte jag på ett gäng förvirrade gymnasieungdomar som inte visste var och hur de skulle gå.
- Behöver ni hjälp, frågade jag.
- Jaa, vi har blivit utskickade för att med kartas hjälp hitta pinnar. Det är ett slags friskvårdsprojekt som kommunen bedriver och innebär att man just letar pinnar med bokstäver på.
- Okey, sa jag, följ med mig, jag ska bara lämna mina kassar hemma så ska jag följa med er. Det är ett strålande väder och väldigt lämpligt att vara ute och gå med ett gäng glada ungdomar i. Jag som just förlorat ”mina egna” ungdomar, tog nu chansen när den yppades. De gick i stadens privatgymnasium och idrottsläraren satt inne på rummet och väntade.
Jag kunde ju inte låta bli att förhöra mig om vilken teknik de hade och fick veta att de hade bärbara datorer men inte lärplattor, det hade bara lärarna köpt sig.
- De måste ju först lära sig själva använda dem, förstår ni väl, sa jag och skrattade.
Ja – så fick jag vara till nytta idag också – hurra! Och fick lite mer kunskap på köpet!
Tillfälligt tillbaka
Igår var jag tillbaks på brottsplatsen för första gången efter att jag blivit utkastad med badvattnet.
Oj – jag kanske skulle satsa på att bli deckarförfattare!
Men både jag och datasalen försvann i ett utkast! Utan att nästan ingen på skolan visste om det - gissa förvirringen (frustrationen) som uppstod vid höstens uppstart när 1/3 av eleverna inte har egen dator eller ens tillgång till en dator! Eller när det inte finns någon på plats som kan ordna nya konton eller låsa upp låsta konton.
Det gick bra att gå in där igen i alla fall – jag gick dit på eftermiddagen när inga elever och knappt några lärare var kvar. Det räckte väl med den information jag fick av de jag mötte! Jag var saknad- tack!
Det som gjorde mest ont att höra var att inte rektor hade informerat om att jag slutat. Inte ett ord hade sagts på uppstarten. Rykten fick gå mellan munnar och öron. Trenden håller i sig; det som är besvärligt ska tystas ned så glömmer vi.
Jag stötte på ett nytt ansikte – den nye ivik-läraren i svenska och sa att jag hade haft eleverna någon timme i veckan och frågade om han sett det de gjord då – det visste han såklart inte något om. Hur skulle han veta det när ingen annan i skolan vet att i träskåpet i datasalen finns en hylla full med ivik-elevers pärmar. I pärmarna finns deras första stapplande texter på svenska, värdefulla för dem och värdefulla för den som ska fortsatt lära dem ett nytt språk. Han var förstås jättetacksam för att jag visade och berättat hur jag hade tänkt och gjort.
Halva min personliga arbetsplats fanns kvar så jag kunde starta datorn och hämta det som behövdes för pim-träffen som var anledningen till att jag åkte till skolan. Jag ville prata med de andra pim-handledarna om situationen, men det blev knappt någon tid till det. Det där med pim verkar rinna ut i sanden…..
Oj – jag kanske skulle satsa på att bli deckarförfattare!
Men både jag och datasalen försvann i ett utkast! Utan att nästan ingen på skolan visste om det - gissa förvirringen (frustrationen) som uppstod vid höstens uppstart när 1/3 av eleverna inte har egen dator eller ens tillgång till en dator! Eller när det inte finns någon på plats som kan ordna nya konton eller låsa upp låsta konton.
Det gick bra att gå in där igen i alla fall – jag gick dit på eftermiddagen när inga elever och knappt några lärare var kvar. Det räckte väl med den information jag fick av de jag mötte! Jag var saknad- tack!
Det som gjorde mest ont att höra var att inte rektor hade informerat om att jag slutat. Inte ett ord hade sagts på uppstarten. Rykten fick gå mellan munnar och öron. Trenden håller i sig; det som är besvärligt ska tystas ned så glömmer vi.
Jag stötte på ett nytt ansikte – den nye ivik-läraren i svenska och sa att jag hade haft eleverna någon timme i veckan och frågade om han sett det de gjord då – det visste han såklart inte något om. Hur skulle han veta det när ingen annan i skolan vet att i träskåpet i datasalen finns en hylla full med ivik-elevers pärmar. I pärmarna finns deras första stapplande texter på svenska, värdefulla för dem och värdefulla för den som ska fortsatt lära dem ett nytt språk. Han var förstås jättetacksam för att jag visade och berättat hur jag hade tänkt och gjort.
Halva min personliga arbetsplats fanns kvar så jag kunde starta datorn och hämta det som behövdes för pim-träffen som var anledningen till att jag åkte till skolan. Jag ville prata med de andra pim-handledarna om situationen, men det blev knappt någon tid till det. Det där med pim verkar rinna ut i sanden…..
torsdag 5 september 2013
Pim-jobb eller inte?
Idag har jag skickat iväg planeringen (som jag tidigare initierat) angående höstens pim-träffar till de drygt 100 pedagoger som är igång med utbildningen. Jag har också läst och bedömt 2 pimmares inlämnade arbeten - båda blev godkända. Men ska jag göra det - egentligen? Jag är ju "arbetsbefriad" och pim-arbetet låg i min tjänst.
Jag slits mellan vad som enligt papper är rätt och vad som enligt mitt samvete är rätt. Det vore väl bättre att jag arbetade som konsult åt kommunerna!? Ja - på onsdag nästa vecka är det pim-möte och då ska jag åka dit och prata med de andra handledarna om hur vi ska göra framöver. Det skulle ju vara intressant om någon chef för kommunens pim-satsning också kom, men det händer nog inte. Jag känner mig som en svikare när jag tänker på pim-arbetet, fast egentligen är det väl chefen för pim-satsningen som svikit mig?
Jag slits mellan vad som enligt papper är rätt och vad som enligt mitt samvete är rätt. Det vore väl bättre att jag arbetade som konsult åt kommunerna!? Ja - på onsdag nästa vecka är det pim-möte och då ska jag åka dit och prata med de andra handledarna om hur vi ska göra framöver. Det skulle ju vara intressant om någon chef för kommunens pim-satsning också kom, men det händer nog inte. Jag känner mig som en svikare när jag tänker på pim-arbetet, fast egentligen är det väl chefen för pim-satsningen som svikit mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)