Student är ordet som lever kvar, fast det avskaffades för antalet år sedan. Skolavslutning innebär både glädje, vemod, förhoppning och kanske rädsla för vad som skall hända därute efter skolan. Skall man få något jobb, familj, ett bra liv..? Som vanligt kommer skolans präst och talar och som alltid har han ett attribut med som stödjer ämnet. Idag är det en tjusig palm som är tillverkad i glanspapper. Han talar om drömmar och drömmars betydelse – enligt Internet – men ”det är ju inte alltid rätt”. Vi sjunger med ledning av skolans kör (bara tjejer i år) och den duktiga sång-, dans- och teaterfröken.
Jag står en våning upp och blickar ned över skolans torg där alla studenter sitter och uppmärksammar obalansen mellan svart och vitt! Jag börjar räkna det vita – 50 stycken. Det är minst dubbelt så mycket svart! Himmel – tänker jag, det går två killar på varje tjej här! Nästa år kommer inga nya SP-tjejer till skolan. Hur ska det gå med kören? Hur ska det gå med sång-, dans- och teatergruppen? Hur ska det gå med alla nya romanser? Hur ska det gå med den sociala fostran? Skolor kan inte bara bestå av svart, när världen är både svart och vit! Plötsligt tar luften slut att andas – är inte ventilationen på, tänker jag, och ser mig runt. Alla ser normala ut, så det är nog mina tankar som manat fram känslan.
En massa diplom delas ut, betyg delas ut och dörrarna för utsläpp slås upp precis kl 14.30, precis som vanligt. Festen börjar för eleverna och deras anhöriga som väntar där ute och för oss lärare går luften ur och allt känns tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar